...på besök hos oss inom närmaste halvtimmen och känner er nödiga så råder jag er att lätta på trycket innan ni kommer eller välja våran lilltoa på övervåningen. Det stinker rödarslad babian på stortoan och det är mitt fel. Eller... jo, det är mitt fel men inte på det sätt ni nu tror!
Jag har uppfyllt en av mina husmoderliga plikter och rensat handfatet och dess rör/ pungvattenlås (jo, det heter faktiskt så!) och det var välbehövligt! URK säger jag bara!! Det måste ju vara ett av dom värsta ställena att hålla rent i ett hushåll, dels luktar det ju värre än döden själv men sen- när man tänker på vad det är man gräver i...
Det är hudavlagringar, tandborsrester, nagelbitar, slem, spott, eventuellt lite snor... kanske lite hår från mindre ansning i ansikte/ armhålor.... längre hår från borstning av huvudhår... Jag har inte frågat runt exakt vad mina familjemedlemmar och toalettbesökare har för sig bakom den låsta dörren eller vad dom sätter i avloppet men inte är det ju nåt fräscht iaf!
Duktiga jag *klappar mig på axeln*
Jag fick ett sms idag med en besökspåminnelse från ortopedkliniken. Som om jag skulle glömma?! Jag längtar så jag håller på att kolavippa. På onsdag åker gipser och då jäklar! Då ska jag fira med en lååång dusch (har jag sagt att vi fått fjärrvärme=ingen risk att tömma varmvattenberedaren!) och i duschen ska jag skrubba hela kroppen så all gammelskrutthud försvinner. Jag fjällar nämligen, speciellt på sparrisbenet, eftersom jag inte duschat och bytt hud som normala människor gör. Båda benen ska även få en duvning med rakhyveln för jag är hårig som en kamel, det vänstra har ju omöjligt kunnat ansas och det högra.. tja, det har liksom fått sympati- gro i väntan på gipsborttagning. Sen ska jag- i vanlig ordning- rensa och rengöra golvbrunnen i duschen så att även den blir skinande ren, då kan jag skrubba och raka mig med gott samvete :)
Jag har ett fjälligt sparrisben!
Lillskrot mår fortfarande inte bra :( Natten som var, var en pärs att genomlida. Inte bara för att Sally hade ont, stundtals var otröstlig och vägrade sova utan tutten som munnen inte ville ha. Inte bara för att BästMatte jobbade tolvtimmarsnatt. Inte bara för att 12-åriga sonen var jätteledsen och hade behövt krama om mamma i sin sorg över storebrors flytt. Inte bara för att jag kände mig söndervärkt, otillräcklig, med för få armar,ben och för lite tålamod. Men allt detta tillsammans gjorde att jag önskade att en ny dag skulle gry, fortast möjligt.
Idag är det lättare, solen skiner och skrot har sovit en timme ute- en välbehövlig sömn och betydligt bättre än gårdagens kvart! Barnen är på skolan och då kommer vardagsrutinerna som styr upp tillvaron. Saknaden efter stora sonen är mer hanterbar dagtid och vi har suttit och spånat på en ev resa efter årsskiftet. Ett Skype-konto är fixat så att vi ska kunna hålla enkel och regelbunden kontakt over the ocean. Flera koppar kaffe har slunkit ner och en lunch med maken hägrar.
Ikväll åker dom tre yngsta till sina andra hem och då blir det ännu mer tyst och tomt men som tur är så har jag två av tjejerna hemma så jag lär inte bli helt sysslolös :)
Fortfarande plutmun som en Hollywoodfru men vacker som få ❤
Haklapp är ett måste då munnen dreglar som en läckande kran.
Jag vet inte men jag tror det får vara bra för nu. Vi ses och hörs när ni törs :)
Sköt om er!
KRAM
