söndag 29 augusti 2010

Bloggcandy...

... som jag bara inte kan motstå! Superduktiga Malin har en finfin utlottning på sin blogg och jag dregglar bara jag tänker att det finns en mikroskopisk chans till vinst om man är med. Mikroskopisk chans gäller då mig, för jag brukar inte ha tur i tävlingar!! Har slutat delta just pga min otur men men... skam den som ger sig... en till kan jag "offra" mig på *S*
Gå in på hennes blogg och delta i utlottningen (klicka på hennes namn el på bild i sidebaren) Instruktioner finns där.

Sen är det läge för en liten skämtsam varning; eventuella besökare på vår ack så livsnödvändiga tron (i stora "salen") kan räkna med att bli uttittade å det grövsta så det gäller att inte vara fin i kanten... Detta upptäckte jag när jag gjorde mitt senaste besök på nämnda tron- en blå badfisk instoppad i en tom toarullshylsa låg och glodde på mig med tungan utsträckt! Tänk vad lite som roar barn, gissar att det är någon av våra minderåriga som arrangerat detta och inte maken även om hans leksinne finns kvar i stor dos *s*


Idag var det pissväder och jag fick ett av mina sällsynta men hett efterlängtade ryck.... Tog gammalt hederligt bänkpapper, rev ut ALLA mina kläder ur garderoberna och klädde alla hyllplan med papp. Till saken hör att Mattias har snickrat till snyggaste snedtaksgarderoberna i vårt sovrum och därav mina spånskive-hyllplan. Funktionella och stabila men lite "smådammig och träig" känsla över dom. Efter beklädnad var det så dax för den stora rensningen! Förnuftet pratade högre än hjärtat idag så nu åkte två tredjedelar av mitt klädinnehav i säck- även sånt som sved att plocka undan!! Förutom kläder som passar gårdags- och dagsaktuell kroppsbyggnad sparade jag endast några "på-gränsen-plagg" som jag kanske, kanske kan få på mig nästa sommar när mini kommit ut och amningen förhoppningsvis hetsätit lite överflödskilon. Återstår att se. Hur som.... ena garderoben blev tom och den andra halvfull, om ens det! Hejdå alla snärtiga "smaljeans" och tajta toppar, alla korta kjolar och figursydda blusar, alla kläder från sent 90-tal och fram till idag*snyft*

Nu har jag bara några enstaka skift kvar på min nuvarande avdelning på jobbet, sedan bär det av till det nya stället- spännande värre men skitkul :) Nu är det bara att hoppas att graviditetsgröten som grott fast i hjärnan stannar upp i växten så jag fattar vad dom lär mig och att jag lyckas hålla mig vaken så jag inte somnar mitt i allt- det vore riktigt pinsamt!! Har fortfarande lite problem med min trötthet men inte värre än att jag blir som ny efter en liten powernap varje dag ;)
Magen börjar puta- inte bara fläskmagen utan även babymagen *flin* - och jag har hunnit beställa några sköna plagg med mer utrymme i fören :) I vår fina stad är det ett skrämmande dåligt utbud på mamma-kläder så för min del blev det postorder och en förhoppning om en kommande Luleåresa framöver. Tror det finns mer där även om dom till stor del har samma affärer som vi har.

Ojoj... det svänger häftigt här, det ena ämnet efter det andra avhandlas som på löpande band och utan andningspaus *S* Återkommer med rapportering om vår Krakowresa som jag och maken gjorde förra veckan. Det är många bilder och mycket att berätta så det sparar jag till senare.

Sköt om er därute!!

måndag 23 augusti 2010

Alltså....

... lördag 10:e juli 2010 uppdaterade jag sist!! Hmm.. undrar just var hon tog vägen, bruden som skulle försöka bättra sig när det gällde blogg-uppdatering *ser mig över axeln* Tja, här verkar hon då inte vara ;)

Skämt åsido, jag har haft mina skäl- tro mig! Jag har verkligen känt att jag lever tack vare ett fruktansvärt illamående och den sköna förklaringen återfinns i sidebaren till höger, under min presentation :)
Klicka på siffrorna för att få fram olika fakta om just VÅR "lilla" händelse

Jepp, tro det eller ej men vi startar om med småbarnslivet!! *glad* Endel har höjt på ögonbrynen eftersom dom i princip räknat bort en sladdare då vi hållit ihop så länge utan att ha skjutit skarpt *flinar* medan merparten av vår omgivning bara skrattat och sagt att det var väntat. En tråkig kommentar har dykt upp från några mindre eftertänksamma personer "men räcker det inte med dom barn ni har"? och det är så tråkigt att folk tänker så... eller tänka kan man göra men måste man säga det?! Nu kanske jag är hormonell-överkänslig (med stor säkerhet så ÄR jag det *ler*) men det är ändå tråkigt, det blir nästan som att man ska förklara sig eller försvara sitt handlande. Nå, skit samma, överlag så är det bara gratulationer och glada tillrop som mött oss. Och det allra viktigaste av allt- VI och våra allra närmaste är glada och förväntansfulla! Våra barn blev överlyckliga- alla fem (t.o.m stora 17-åringen!)- och våra föräldrar och syskon likaså och för oss är det det som betyder mest.

Även om det blir en omställning och merjobb med en ny liten familjemedlem så blir det riktigt lyxigt att få våran första och enda gemensamma kotte, nu kan vi planera vår egen tid- åtminstone varannan vecka och rörande ett barn- utan att rådfråga ex-partners eller ta hänsyn till någon annan än oss själva. Även om vi har bra fungerande relationer med vettiga ex så blir det ändå lite tjorvigare då man ska göra något.

Illamåendet då- jotack, det har börjat ge med sig. Jag är fortfarande trött som en klubbad oxe men har slutat med mina livsnödvändiga Postafen (åksjuketablett) som jag ätit mot kräket. Att jag sen är lite för kort för min vikt ;) och måste göra en glukosbelastning är väl det som jag gruvar mig mest för nu. Att på fastande mage dricka en sliskig gegga och vänta på VC i 2 timmar innan blodprov- det blir en prövning!

Vi har vetat om det groende livet, eller mini som vi kallar han/hon, sedan midsommarhelgen så för oss känns det som att vi väntat barn jättelänge nu och vi har funderat när vi ska släppa "bomben"- och eftersom jag skriver ut det här så förstår ni att den är släppt :) Våra närmaste har vetat det ett tag (ett konstant illamående är svårt att dölja) och nu är vi i v12 och ser ingen större anledning att dölja det nå mer. Skulle något tråkigt hända (tvi, tvi) så kommer det ändå inte att passera oss orörda utan är det något fel och det inte går som det ska så lär det behövas uppbackning och stöd från när och fjärran....

Beräknad tid för vår Sigge/Siri (jo, det blir det ena eller det andra *s*) är första veckan i mars och jag lurar på att fixa en egen liten grupp som kan träffas när andan faller på. Det är så himla kul att upptäcka att fler än väntat i vår omgivning väntar barn, till dags dato vet jag att från oktober-mars är vi då minst 6 pers som väntar smått- jag känner dom alla men vissa känner inte varann. Jag vet att dessa i sin tur känner väntande mammor/pappor som jag inte känner så vill det sig väl så kan man ha ett stort bebis-umgänge *ler* Hmm.. det där lät tjorvigt men förhoppningsvis hajjar man vad jag menar :)

Som ni förstår kommer min blogg att fyllas till rätt stor del av vårt lilla liv framöver även om scrappandet och allt annat rörande vardagen kommer att blötläggas som förut. Vad man vill läsa och vad som är intressant för just dig som läsare är som vanligt- helt upp till dig :) Detta är min ventil där jag pyser ut känslor och göromål utan att fundera på vem som ska tycka vad eller vilka som är intresserade av ditt eller datt.

Nåväl, för att ingen ska bli uttråkad eller inte orka läsa mina omtalade, novell-långa inlägg så sätter jag stopp här- för den här gången.
TACK iaf för att ni fortfarande har hopp om en uppdatering här, min blogg lever (enligt besöksräknaren) och det är jag jätteglad för :)

Ta hand om er och ha det så bra!!