Skämt åsido, jag har haft mina skäl- tro mig! Jag har verkligen känt att jag lever tack vare ett fruktansvärt illamående och den sköna förklaringen återfinns i sidebaren till höger, under min presentation :)
Klicka på siffrorna för att få fram olika fakta om just VÅR "lilla" händelse
Jepp, tro det eller ej men vi startar om med småbarnslivet!! *glad* Endel har höjt på ögonbrynen eftersom dom i princip räknat bort en sladdare då vi hållit ihop så länge utan att ha skjutit skarpt *flinar* medan merparten av vår omgivning bara skrattat och sagt att det var väntat. En tråkig kommentar har dykt upp från några mindre eftertänksamma personer "men räcker det inte med dom barn ni har"? och det är så tråkigt att folk tänker så... eller tänka kan man göra men måste man säga det?! Nu kanske jag är hormonell-överkänslig (med stor säkerhet så ÄR jag det *ler*) men det är ändå tråkigt, det blir nästan som att man ska förklara sig eller försvara sitt handlande. Nå, skit samma, överlag så är det bara gratulationer och glada tillrop som mött oss. Och det allra viktigaste av allt- VI och våra allra närmaste är glada och förväntansfulla! Våra barn blev överlyckliga- alla fem (t.o.m stora 17-åringen!)- och våra föräldrar och syskon likaså och för oss är det det som betyder mest.
Även om det blir en omställning och merjobb med en ny liten familjemedlem så blir det riktigt lyxigt att få våran första och enda gemensamma kotte, nu kan vi planera vår egen tid- åtminstone varannan vecka och rörande ett barn- utan att rådfråga ex-partners eller ta hänsyn till någon annan än oss själva. Även om vi har bra fungerande relationer med vettiga ex så blir det ändå lite tjorvigare då man ska göra något.
Illamåendet då- jotack, det har börjat ge med sig. Jag är fortfarande trött som en klubbad oxe men har slutat med mina livsnödvändiga Postafen (åksjuketablett) som jag ätit mot kräket. Att jag sen är lite för kort för min vikt ;) och måste göra en glukosbelastning är väl det som jag gruvar mig mest för nu. Att på fastande mage dricka en sliskig gegga och vänta på VC i 2 timmar innan blodprov- det blir en prövning!
Vi har vetat om det groende livet, eller mini som vi kallar han/hon, sedan midsommarhelgen så för oss känns det som att vi väntat barn jättelänge nu och vi har funderat när vi ska släppa "bomben"- och eftersom jag skriver ut det här så förstår ni att den är släppt :) Våra närmaste har vetat det ett tag (ett konstant illamående är svårt att dölja) och nu är vi i v12 och ser ingen större anledning att dölja det nå mer. Skulle något tråkigt hända (tvi, tvi) så kommer det ändå inte att passera oss orörda utan är det något fel och det inte går som det ska så lär det behövas uppbackning och stöd från när och fjärran....
Beräknad tid för vår Sigge/Siri (jo, det blir det ena eller det andra *s*) är första veckan i mars och jag lurar på att fixa en egen liten grupp som kan träffas när andan faller på. Det är så himla kul att upptäcka att fler än väntat i vår omgivning väntar barn, till dags dato vet jag att från oktober-mars är vi då minst 6 pers som väntar smått- jag känner dom alla men vissa känner inte varann. Jag vet att dessa i sin tur känner väntande mammor/pappor som jag inte känner så vill det sig väl så kan man ha ett stort bebis-umgänge *ler* Hmm.. det där lät tjorvigt men förhoppningsvis hajjar man vad jag menar :)
Som ni förstår kommer min blogg att fyllas till rätt stor del av vårt lilla liv framöver även om scrappandet och allt annat rörande vardagen kommer att blötläggas som förut. Vad man vill läsa och vad som är intressant för just dig som läsare är som vanligt- helt upp till dig :) Detta är min ventil där jag pyser ut känslor och göromål utan att fundera på vem som ska tycka vad eller vilka som är intresserade av ditt eller datt.
Nåväl, för att ingen ska bli uttråkad eller inte orka läsa mina omtalade, novell-långa inlägg så sätter jag stopp här- för den här gången.
TACK iaf för att ni fortfarande har hopp om en uppdatering här, min blogg lever (enligt besöksräknaren) och det är jag jätteglad för :)
Ta hand om er och ha det så bra!!
