fredag 31 augusti 2012

Tänk...

...vad jag har tur!

Svärmor kom även denna morgon (tack❤) och hon fixade frulle, pysslade om lillsnorpan med lek, gos, lunch och sövning i vagnen. Trots trevligt sällskap så schappade jag vid lunchtid med frissan Lisa eftersom jag hade en bokad tid och kom tillbaka hem som en ny människa :) Man kan inte må annat än bra när frissan kommer med sin bil och skjutsar "sunk-down-bomben" till sin salong, bjuder på kaffe medan håret förvandlas från flottiga vass- strån till gyllene väldoftande silkestrådar och efter uträttat underverk skjutsar tillbaka en "glitter-glad-brud" :)

Rapunzel-light-light :)

Längden tar sig men än är det lite växtmån kvar så jag tror jag sparar ett tag till. Snart kanske maken kan dra i lianen.. eller slita i flätan... ja, ni förstår vad jag menar va, och inget snusk nu! *flinar* Rapunzels fläta you know!

Vid hemkomst från friseringen så visade lillsnorpan upp sina nya fina skor som farmor köpt åt henne när dom två och BästMatte var på stan och shoppade.

Storlek 21- söta som bara den!

Yeah, ett kort inlägg idag, alla som ogillar mina novellånga uppdateringar kan göra vågen. Närmaste dygnet ser ut som följer;
* Mysa och se film med kärleken.
* Sussa gott (förhoppningsvis)
* Ha trevligt förmiddagsbesök.
* Jobba några timmar.
* Umgås med svägerskan som ska vara mina två friska ben medan BästMatte är på fest.
* Ta sista sprutan blodförtunnande! yes
* Natta skrållan
* Käka snask och läsa bok i sängen.
* Sussa gott (förhoppningsvis)

Söndag jobbar jag oxå så det är osäkert om jag bloggar mer i helgen men det lär ju märkas. Vissa perioder lider jag av bloggdiarré och då bombas ni med uppdateringar ;)

Ta hand om er och ha en trevlig helg!
KRAM

torsdag 30 augusti 2012

Och här ligger jag....

...i min ensamhet. Det nästan susar i öronen av tystnaden, jag vet faktiskt inte när jag hade så här kav lugnt runt omkring mig sist ;) Kroppen känner sig rastlös men huvudet njuter!

Variation förnöjer! :)

Kärleken sussar gott efter nattjobb, stora sonen snarkar än, stora dottern är på skolan och lillsnorpan blev hämtad av snälla farfar och farmor efter intag av frukost. Kaffet fixade svärfar, frukosten dukade svärmor undan, blöjbyte och påklädning (på Sally då) tog dom hand om. Sen stoppade dom in lillan i bilen och tog med henne hem till byn där hon ska få vara tills BästMatte sovit klart och hämtar hem henne. Jag gissar att hon kommer att gå lös på vinbärsbuskarna som farmor och farfar har för hon älskar att trycka i sig hela nävar med bär. Igår när vi stannade till hos dom på väg hem från Luleå så höll vi inte på att få med oss snorpan hem, hon skulle plocka bär! ;) Hoppas bara att våran übersnälla, jättebestämda tjej sköter sig bra eftersom hon ska vara med farfar och farmor imorn oxå!

Jag kan inte säga hur tacksam jag är över den hjälp vi får!! Det är så otroligt snällt och jag hoppas vi kan återgälda det vid behov! Tack finaste svärmor och svärfar!

Jag åkte taxi till och från jobbet igår. Ca 500 pickadoller tur och retur kostar det företaget. Min fundering är ju då- är det värt det?! Jag funderar även för egen del- är det värt det?! Arbetsgivaren vill att man påbörjar rehab så fort som möjligt och dom är skyldiga att erbjuda alternativa arbetsuppgifter som man klarar av så nio dagar efter frakturen var jag på jobbet. Det är bestämt att den här veckan och nästa ska jag jobba halvtid och sen ska vi ha ett möte för utvärdering och framtida planering.

Ungefär så här ser ett skift ut för mig nu;
Jag beställer taxi som hämtar upp mig hemma och kör mig till en bommad grind på jobbet. Där släpper dom av mig eftersom dom inte tar sig hela vägen fram till Renseriet. (för att komma in på området krävs att man har ett giltigt passerkort som ska dras i en läsare och detta gäller korkat nog vid både in- och utpassage. Dom kan alltså komma in genom grinden med mitt kort men då tar dom sig inte ut! Jätteosmart system om ni frågar mig) När taxin närmar sig jobbet så ringer jag mina kollegor och meddelar att jag är på väg, en av dom tar då jobbets pickup och kommer till grinden och hämtar upp mig. Väl framme vid byggnaden så ska jag hoppa två stentrappor upp till manöverrummet där jag ska spendera minst fyra av åtta timmar på vardagsskift och sex av tolv på helgerna. Jag sitter ganska bekvämt vid skärmarna och försöker hitta något hyfsat skönt högläge men med handen på hjärtat så blir det mer hänga med foten än då jag är hemma. Och det känns kan jag meddela! Händer det något i processen och man är i vägen så sitter jag ju inte med tassen i luften utan då rullar jag ju åt sidan och åtgärdar problemet om jag kan eller så ger jag plats för nån mer lämpad. Så jag sitter inte och dumhänger foten med vilja!

När jag ska hem sker samma procedur fast omvänd. Det man inte tänker på är att det är mer jobbigt än man tror att hoppa in och ut ur bilar, det dunkar duktigt i fotknölen :( Att sen hoppa upp/ ner för stentrappor passerar inte heller obemärkt förbi. Samtidigt vill jag inte klaga för högljutt- risken är då att jag blir placerad på dagtid, på bottenplan i nåt kontor, där jag ska utföra mer eller mindre påhittade saker. Det är inte för inte som folk frågar om jag jobbar som gem- sorterare eller spik- uträtare ;) Jag vill vara med mitt skift och jag vill vara vid skärmarna där jag kan lära mig något matnyttigt, då känns inte tiden helt meningslös- även om jag helst av allt bara vill dricka kaffe och socialisera med (läs;terrorisera) min omgivning om jag inte får vara hemma ;)
Men med tanke på hur slitigt det är att hoppa/ krycka sig fram med den jävulska kvällsvärken som följd så funderar jag om det är värt det! Min personalledare har varit väldigt förstående och hjälpsam i sitt försök att underlätta allt detta så nu tar jag den här veckan och testar, sen får vi se. I värsta fall så får företaget helt enkelt lov att acceptera att jag inte orkar åka fram och tillbaka utan att jag vill hela i lugn och ro. För nån rehab tycker jag inte att det är tal om, jag får ju ändå inte stödja på foten mer än 15 kg så jag tränar ju inte direkt upp min fysik med att vara på jobbet, snarare tvärtom, jag kör slut på min fibrokropp.
(dessutom tycker jag att jag stinker svett som en tvåveckors- oduschad skogshuggare direkt vid ansträngning och det är inte så vidare värst fräscht, speciellt inte nu när tvätt- och duschmöjligheterna försämrats en dutt!)

Men men, tur i oturen att jag inte är ute på öppna marknaden utan har en man som redan fattat tycke för mitt yttre och inre, som känner till och gillar personligheten som bor i den här skogshuggarstinkande, flotthårsprydda filuren :)
(sorry alla skogshuggare som inte stinker, jag menar inte att dra ner er i dyngan ;))

Dax att plinga taxiväxeln och beställa fram en droska för dagens arbetsinsats! :)

Ta hand om er mina vänner!!
KRAM

måndag 27 augusti 2012

Vilken surprise....

....jag fick idag!
För att Agda 89 år skulle vara i fas med övriga familjen när det var dag för avfärd mot skolor så klev jag upp i ottan för att hinna tvätta håret och raggarblaska kroppen. Idag var det ju nämligen träff med personalledaren på jobbet för att komma fram till hur närmaste veckorna ska se ut. Vi två kom väl fram till en vettig lösning men för att allt ska gå rätt tillväga enligt lagar och regelverk så måste vi ta en sittning med FHV (företagshälsovården) oxå och detta sker kl 8.00 imorn. Helst skulle jag vilja vara hemma några veckor till för jag känner efter den här dagen att jag har helvetes mycket ondare i fotknölen nu än vad jag brukar ha när jag är hemma i viloläge men det är inte så konstigt. Upp och försöka göra en ängel av en apa, hoppa ut över grusiga infarten och baxa in mig i bil, åka skumpigt efter vägarna, hoppa två stentrappor upp på ett ben och sen vila benet på en hård arbetsskiva vid skärmarna. Sen upprepa motsatt procedur med den skillnaden att ängeln förvandlas till apa utan vidare ansträngning ;) Detta ska jag alltså göra varje skift, med en arbetstid på 50%. Bläää!! Nog för att jag behöver lära mig mer vid skärmarna, jag är less att vara instängd hemma och det är trevligt att munhuggas med mina kollegor men ändå... Vi får se hur länge det går, men ett är då säkert- har jag så här ont varje dag jag kommer hem så tänker jag inte åka, då får rehab vänta till knölen ,eller rättare sagt frakturen, är mer stabil... Sådetså!
Jag har då rätt till taxi till och från jobbet så duktiga jag har ringt och förbeställt en bil till 7.40 imorn *klappar mig själv på axeln* Då är jag i god tid om jag måste snigla mig ner för trapporna till FHV (kanske rent blir rumphas, vem vet?! ;))

Men det jag skulle komma till, min surprise! När jag satt på jobbet så ringde arbetstelefonen och jag svarade glatt "renseriet Vera". Döm om min förvåning när det var till mig, jag som bara var där en kortare stund :) Det visade sig vara en medarbetare som har många arbetsuppgifter inom företaget men en av dom är att fota, skriva och vara ansvarig utgivare för vår interna blaska- Linerbladet. Denna blaska innehåller bl.a det senaste som händer inom koncernen och på vår fabrik, ett korsord och ett kåseri. Kära maken har sagt nån gång att han tycker att jag skulle platsa som kåsör i bladet men njjjaaaääää..... inte jag inte.... Självkritiskt och osäker, känns inte som att man passar för den uppgiften med dom tankarna om sig själv.
Idag hade dom haft möte, dom som är ansvariga för detta blädderblock och på nåt konstigt sätt så hade jag kommit upp på tapeten och nån, jag vet inte vem men gissningsvis nån med kännedom om min blogg, hade lagt fram några positiva ord om mig och mitt skriveri så nu fick jag förfrågan om jag kunde tänka mig att kåsera i nästa nummer!...... Öhh, hjälp liksom, vad svarar man på det?' Jamen vad tusan, det kan ju inte mer än gå åt skogen!! Klart jag måste prova även om jag får spendera en stund skrivandes på dass då min nervösmage lär spöka av rädsla för att inte behaga läsarkretsen. Dom som brukar skriva är i mitt tycke väldigt duktiga, personliga och underhållande och givetvis är jag orolig att jag inte ska platsa men.... den berömda tjuren vid hornen ;) Säg nu inget liknande att "jamen det klarar du, du är ju van att skriva" för att skriva i sin privata blogg som snittar 30 läsare/dag (många återkommande) är ju inte samma sak som att skriva för några hundra pers *gulp*
Så vad tror ni, vad passar väl bättre än att orera om mitt klantfall?!

Idag kom snälla mamma och skötte om mig, Sally och hushållet medan BästMatte åkte till jobbet. Det är på nåt sätt så skönt när hon kommer för då vet jag att det blir rent och snyggt här. :) Hon är en sån som inte bara kan sitta ner och se stöket och smutsen som gror rallyfort i ett hushåll med sex ungar, en trippelarbetande pappa och en invalido till mamma ;) På nåt sätt faller vi in i gamla roller som när jag bodde hemma och var en bortskämd tonåring, skillnaden då mot nu är att det inte är hennes smuts och att jag inte sitter overksam pga bekvämlighet. Hon nästan fräste åt mig när jag skulle försöka vara duktig och göra nån nytta och hon tyckte att när hon nu var hos oss för att hjälpa till så skulle jag vila och inte hålla på så mkt. Jag känner min mor rätt väl, innan matte åkte och mamma kom så tittade jag på snorpans matstol och konstaterade"fy fan så skitig stolen är,det där kommer mamma att tvätta bort" Jodå, mycket riktigt, jag behövde inte ens snegla mot stolen. Hon såg det själv och plockade fram en kökssvamp, rengöringsmedel och sen gick hon lös på stolen :) Ibland är det så skönt att få lite hjälp, det behöver inte vara så avancerat men det är alltid väldigt uppskattat!
Du är bäst mamsen! ❤
Efter maten åkte mamma och då tog stora dottern och hennes kompis vid. Dom kvällsbadade lillskrot, satte på henne en torr blöja och gav henne kvällsgröt. När jag hade masat mig upp till sovrummet på alla fyra så fick jag en liten väldoftande tjej levererad och jag kunde själv söva henne. Mysigt! Tack världens bästa Sofia! ❤
Det blir några timmars skötning nu för stora tjejen men vid såna här akuta tillfällen är det bra att kunna hjälpas åt- och då får man en belöning som tack för hjälpen ;) Kan behövas till nästa sommars språkresa till England.

Lillsnorpan verkar fortfarande känslig för mjölkprodukter. Vi ska ju provocera och testa hennes känslighet nån gång då och då, så här såg hon ut sist när hon med smöriga händer kladdade på halsen och kinden...

Bilden ser "snäll" ut motför i verkligheten!

Åh vad det kliar! :(

Det är bara när hon dricker mjölk eller äter fil som hon får en riktig överreaktion och kräks, annars är det oftast huden som reagerar och det går blixtsnabbt! Några tuggor innehållande mjölkprotein som hon fått i sig och röda prickar blommar ut överallt där maten varit i kontakt med huden. Ibland räcker det med att nån av oss just druckit mjölk och likt grisar glömt tvätta oss runt munnen, en puss på hennes kind och sen är dom där, dotsen :( Det kunde ha varit värre men jag lider ändå med henne, våran lillskrot ❤

Om tjejer får ha rosa i dessa könsneutrala tider?! Jodå, alla får ha rosa! ;)

Sallys faster har börjat sy barnmössor och den här fick lillis för ett tag sen. Visst är den snygg! Tyget är så himla gulligt och vet ni vad, finns intresse för att köpa en snygg, handgjord mössa så hör av er så förmedlar jag vidare!
Jag har sytt mycket förr men nånstans på vägen till mitt vuxna liv så tappade jag allt intresse för nål och tråd så jag är SÅ glad att jag har duktiga människor omkring mig som stickar, virkar och syr! :)

Avslutningsvis så ska jag visa en bild på min bonusson. Han har gett sin tillåtelse att visa den här bilden i bloggen. Jag är lätt avis på hans lealösa kropp, kolla bara hur han-helt omedvetet- sitter med sina fötter! Man kan tro att dom gått av men dom är helt intakta :)

Jag är extra avis just precis nu när jag själv är stel som en slalompjäxa!

Ibland vinklar han båda fötterna med tårna utåt(som högerfoten), testa det om ni kan! ;)

Nu värker jag sönder, inte bara i fotleden utan i hela kroppen! Detta väder med blåst och spöregn är inte snällt mot min fibro! :( Tror jag ska knarka med två raketpiller så jag får sova nån liten timme innan morgondagens batalj, problemet är bara att jag snart har slut raketisar. Förhoppningsvis kan jag få utskrivet några till, för det kan jag säga- att stödja sig på Panodil är inte så effektivt!
Lev och må!
KRAM

söndag 26 augusti 2012

Jiiihaaaa....

....min besöksräknare slog just över på 30000 besökare! :) Ingen stor världsnyhet men a big happening för mig :) Tar man ett snitt/dag sedan jag startade bloggen så är det inget att hurra för men med tanke på att den varit halvers självdöd mellan varven så är jag både glad och tacksam att så många sladdat in och kikat på min sida :)

Tack alla läsare!!

I'm a festis...

...and I like it :)
Förklaring följer snart...

Idag, precis som alla andra dagar nuförtiden, så är jag överkänslig! Inte vet jag om det är för att foten värker mer än jag förtjänar eller om det är för att jag är less att vara beroende av andra... Äh jag ids inte analysera varför, just nu är jag så från mina sinnens fulla bruk att jag satt i soffan ikväll och konstaterade att det är flera veckor kvar innan jag kan handla på Ica kvantum för egen maskin- och jag nästan längtar att stressa runt mellan varuskeppen. Jamen ni hör ju?! Suck liksom!

Vickan och tre av hennes gobitar förgyllde min eftermiddag med ett besök och det behövdes :) Vi avhandlade ämnen som jobb, relationer, boende... men inte så mkt under bältet idag- det var ovanligt för att vara vi! ;) Kan ju ha att göra med att hennes 14-åring satt och hängde med oss vid köksbordet- nog för att hennes barn är mer än lovligt härdade :)

För en stund sen laddade jag för att ta mig uppför trappan till övervåningen. Fattar ni hur kär jag är i min man då jag frivilligt lägger mig på alla fyra och med kryckorna i ena handen kryper uppför hela trappan?! Allt för att få hudkontakt, ljudet av andetag och närhet. För det är minsann snålt om den varan, jag skulle hellre åla fram över golvet och svältande hoppa över nån måltid i utbyte mot några ömma kramar eller mjuka pussar... men nej, tjänstefolk och herrefolk får inte beblanda sig med varandra! Fotjävel, hela fort så mitt äktenskap övergår från arbetsrelation till kärleksrelation igen!

I mitt labila tillstånd fick jag mig ett gott skratt precis innan sänggåendet, känslan kan visserligen vara förstärkt av dom två raketpiller jag svalt inför natten med en berusande effekt som följd ;)
Victoria- en kusin till en av mina närmaste vänner- (jo, vic vi har träffats som snabbast ;)) har en blogg som jag brukar läsa. Jag älskar att läsa text skriven av personer som är lätt ironiska, slagkraftiga och orädda! Såna som gärna sticker ut hakan och inte drar sig för att provocera, såna som bjuder på sig själv, är rak i sin stil och som väcker känslor. Prinsessan på ärten är en sån blogg- så uppfattar jag den men det är min högst personliga tolkning! Jag ränner där varje dag och kollar efter uppdateringar, tills jag fick en snilleblixt- blond som jag är ;)
Jag länkade in hennes blogg i min sidebar vilket gör att jag har full koll på hennes uppdateringar- och ni som läser min blogg har oxå möjlighet att ta del av hennes vardagstankar, händelser och åsikter. Håll tillgodo readers!
Hon har lovat mig en festis- hemlevererad- och det vill jag ha såklart, därav rubriken på inlägget. Men det finns ett aber... hon kallar mig klantarsle. Får man göra det ostraffat?! Det lär visa sig vid leverans av dryck ;) (ta med ombyte Victoria *ler sockersött*)

Eftersom det har gått 10 sekunder och kära maken hunnit somna i vanlig ordning så passar jag på att maila ett svar till boin söder om pitstan :)

Sov gott allihopen!
KRAM

lördag 25 augusti 2012

Min säng...

...jag har sovit i min säng! :) För första gången på en vecka så krälade jag upp till sovrummet och la mig tvärs över sängen i fotändan. Anledningen till den något udda sovställningen är att lillskrot har sin spjälsäng ståendes där. Vi var ju som klara med barn och hade inte riktigt kalkylerat med en spjälsäng när vi satte upp väggen till sovrummet och byggde dit garderober. Vi ville sno så lite utrymme som möjligt från allrummet- så därför ligger vi numera felvända i sängen, som Pippi Långstrump, fast vi har kudden under huvudet- faktiskt :) Liten vill gärna ha den borttappade tutten några gånger/natt och får hon bestämma så ska vi helst sticka in en hand genom spjälorna så hon får stryka, nypa och känna att vi är där ❤

BästMatte fick en semesternatt hemifrån och jobbade en tolva så han fick "vila upp sig" och det var därför jag var "tvungen" att sova uppe ;) Barnen var till stor hjälp och utan dom så hade det inte gått att han åkte iväg! Vi har världens bästa ungar! ❤ (och den som tycker nå annat har antagligen själva världens bästa ungar ;))

Lite mökigt var det dock att krypa upp på alla fyra och jag fick offra bort myskvällen med mina stora barn eftersom skrot inte ville somna utan mamma men som jag sagt förr så mår jag inte alltför illa när jag lägger mig i tid med något läsbart! :) Barnen försåg sig med snask och läsk- och jag fick en egen skål med popcorn, honungsrostade jordnötter och kexchoklad uppburen till mig! Mums vad jag knaprade i sängen, läsandes min paddbok. Allt för att fira att jag skulle sova i min säng (eller vilken ursäkt jag ska dra till med *flinar*) Smulorna sopade jag ner till dammråttorna på golvet, jag är inte snål av mig :)

I morse hasade jag ner i trappen sittandes på rumpan och nog gick det bra :) Hellre det än att jag ska dunka ner hela kroppstyngden på ett ben, på varje knarrande trappsteg. Med min otur så lär jag väl knäcka trappan och rasa ner i golvet på bottenvåningen! Näe, rumphas får det bli!

Min mosiga hjärna trodde att jag skulle få besök av två vänner idag så jag fyllde termosen och sen körde jag på ännu en perk... Sen väntade jag... och väntade... och väntade... Till slut ringde jag och då uppdagades det att jag var en hel vecka för tidig! Snopet! Så nu hinkar jag kaffe så jag lär få kaffedarr ;)
Men jag är ju lätt förvirrad överlag och dygnvild och då blir det såhär! Igår tror jag att mitt kryss (exet) fick hög puls när jag skickade ett sms och frågade om det kom fram något matnyttigt på stora dotterns föräldramöte (som jag inte linkar iväg till)

Ibland blir det bara så fel och då får man vara lite ödmjuk och be om ursäkt ;)

Mina numera vildvuxna uteblommor blir varken ompysslade eller rensade från färdigblommat så dom är nog körda för den här säsongen!

Nu ska jag vila en strucko (en stund) och tänka positiva tankar! En vän går igenom en tuff period just nu och är i Umeå på las med föräldrar och syster och jag vill och hoppas att allt ska gå bra! ❤ Kram på er alla!

Ha en skön lördag!
KRAM

fredag 24 augusti 2012

Min mördarinstinkt...

...är väckt till liv!
Nödig som fan (jo jag väntade nästan lite för länge) hoppar jag i min anletes svett till toaletten, hivar kryckorna åt sidan, sliter i icke samarbetsvilliga brallor och dimper ner på den elaka ringen som i vanlig ordning skrickar åt sidan. Släpper på Niagara med slutna ögon och när livet återvänder så öppnar jag ögonen....

Gaaaaahhh!!!

Jag tänker inte forska i vem som egentligen borde få sig en omgång med ris på röven eftersom det är svårt att genomföra på ett ben men en sak säger jag- jävlar i min låda vilken tur att jag inte lekte kabeldragare för då....!

PS;
* Ja, jag nådde kryckorna med fingertopparna.

* Ja, jag hade tillgång till en HEL bal utanför toalettdörren!

* Nej, jag lämnade inte stolen otorkad, jag löste det med andra hjälpmedel ;)

* Ja, mitt blodtryck har återgått till det normala!

Och i vanlig ordning så läser man här på egen risk och förhoppningsvis med ett öppet sinne! Det avhandlas inte alltid rumsrena, mogna, oprovocerande eller opersonliga saker men detta är väl känt vid det här laget, åtminstone bland mer långlästa besökare ;)
Hej så länge!

torsdag 23 augusti 2012

Ännu en klantdag...

...i mitt liv!
Igår hade Matte och två kollegor lunchdejt. Dom turas om och lagar mat åt varann och har trevligt ihop med jämna mellanrum och nu var dom hos oss och hade T24- osäker på siffran (träff 24). När dom hade hunnit till påtåren så hoppade jag ut till altanen för att få en kaffekopp och lite jobbsurr, kom fram till en av stolarna vid bordet, vände röven i rätt läge, sänkte ner den på sitsen- och KRASCH- så satt jag på altangolvet med en flisad plaststol under mig. Ujuj, inte bra! Jag visste ju om att våra utemöbler är i bedrövligt skick men inte trodde jag att gipset var så tungt att stolen skulle knäckas! *skrattar* Som vid alla fall så skäms man och känner sig som värsta klumpedunsen ;) Jag lyckades rädda foten från värsta smällen, hälen touchade golvet men inte så hårt. Värre blev det för magen som fick dämpa fallet, jag har så inåt skogen ont i högersidan inuti fläsket så jag gissar att jag lyckades sträcka mig. Men i förhållande till det onda i foten så är magontet a piece of cake.

Senare på em blev jag lite för städ-ivrig och kände mig extra onyttig och parasitisk så jag skulle fixa till dynorna i soffan och plocka lite runt soffborden.

Kryckorna låg fint i hörnet där jag lämnar dom vid soffläge och jag hoppade fram på högerbenet. När jag skulle tillbaka till "min sovplats" så sneglade jag på kryckorna, bedömde att jag kunde skutta lite lätt över dom men jag missbedömde visst situationen och KRASCH så låg jag på knä på mattan. Då fick jag mig över skallen av BästMatte, verbalt alltså, för nu var det bara att sitta ner, ta det lugnt och sluta härja på! Men jag vill ju så mycket! Även om jag är född lat och säkert kommer att dö som sådan så får jag mina ryck när jag vill... och jag gillar fan inte att vara beroende av nån 90% av min vakna tid! :( Jag ser saker jag vill fixa till och det funkar inte att be andra göra allt, jag känner att man får välja hjälpinsatserna med omsorg. Jag kan hoppa fram och ex joxa till kuddar och dynor men jag kan inte hoppa fram med en kaffemugg för då har jag inget kvar i muggen när jag kommer fram.

I alla fall- dagens trevliga överraskning fick jag när kärleken varit och handlat och kom hem med en ask chokladhjärtan. På kartongen stod det "Puss: Alo", det var min fina kusin som hade skickat den :) Tack gulleAlo! ❤

Jag har fått lite starkare piller så vid läggdags igår tog jag två st Paracetamol/ Kodein Evolan (likvärdigt med Citodon) och det gav effekt! Det pirrade i kroppen, susade i öronen och jag fick bomullskänsla i skallen- och värken blev lindrigare. Sov som en sessa och på morgonen upprepades proceduren. Sköterskan sa att jag skulle ta två stycken första gångerna och sen testa att ta en panodil och en rakettablett. Jag tror jag håller mig till panodil dagtid och raketerna innan läggdags för holy shit vad läskigt det blev i morse när jag kryckade mig in till köket för att äta frukost! Det snurrade om i huvudet, jag blev kallsvettig, illamående och kände att jag höll på att tuppa av! La mig på kökssoffan och fick en hink av Matte (som jag dessbättre slapp använda) och efter att ha tuggat i mig en halv hårdmacka, följde Matte mig tillbaka till sköna soffan. Där har jag strandat och största prövningen nu är att hålla mig vaken. Raketpillren gör att man blir kopiöst trött. Ögonen går i kors och jag microsover hela tiden!

Jag gjorde en blondie när jag läste på tabletternas bipacksedel som följer med i kartongen och den bjussar jag på även om den är pinsam- men det är ju jag i ett nötskal. Munnen är snabbare än huvudet ibland ;)

Det stod bl.a att medicinen "kan försämra reaktionsförmågan och göra dig trött och dåsig, vilket du bör tänka på vid tillfällen då skärpt uppmärksamhet krävs, till exempel vid bilkörning och precisionsbetonat arbete."
Innan jag hann tänka så sa jag till tonårsdottern, hennes pojkvän och BästMatte;
-"Men då ska jag ju inte köra bil!" Dottern tittar på mig med skeptisk min och konstaterar;
-"Du kan ju ändå inte köra med den där foten!"
-"Nä just ja, det kan jag ju inte!"
Sen började vi gapskratta och Matte sa att han trodde att jag skämtade- vilket jag givetvis gjorde *host* ;)

Förutom min otäcka formsvacka så känns det som att läget är under kontroll. Vännen Monica var förbi en sväng och vi surrade, surrade och surrade, det blir ingen luft kvar i rummet när vi är igång ;)
Snart ska jag följa dotra till ungdomsmottagningen och efter det blir det, få se... hmm, det blir nog soffläge igen ;)

Ni får ursäkta om jag verkar tjorvig och blandar dagens och gårdagens händelser! Just nu är jag mosig i knoppen men jag gör mitt bästa! :)

Ta hand om er!
KRAM

onsdag 22 augusti 2012

Fet och kultiverad...

...i större utsträckning än innan ;)

BästJenny kom förbi idag och förutom hennes goa kramar så fick jag en ask med choklad och en korsordstidning. Förstår ni, jag kommer ju att rulla fram! *S*

När jag lägger ut bilder på alla saker jag får så är jag rädd att avskräcka nån från att komma tomhänt- men kom som ni är! Det är absolut inte nödvändigt att ta med något, sällskap och surr är vad jag behöver! (jag blir nog tjock ändå *flinar*)

Anledningen till att jag fortsätter lägga ut bilder på snask och tidningar är mitt enerverande rättvisetänk! Jag är helt övertygad om att ingen skulle ta illa upp om jag inte la ut just deras gåva men.... this is me :) JAG måste vara rättvis, om inte för andras skull så för MIN!

Så nu vet ni att nästa gång ni kommer så kanske jag inte kan springa ikapp er med min godisbyggda kroppshydda men jag pratar omkull er istället med allt nyttigt och onyttigt jag snappat upp i blaskorna och korsorden ;)
Ses senare!

Här ligger jag...

...och känner mig som en röst i natten, en kvinnlig Jack Killian. Fast jag håller låda för mig själv... och egentligen gör jag inte ens det för jag skriver... men ändå :)
Jag har bara sovit tre nätter i soffan men jag längtar redan så otroligt mkt efter makens värme och närhet. Ligga sked och höra hans snusande andetag nära mitt öra har aldrig känts så önskvärt som nu!
Aber kadaber, vi har många år kvar att snarka ihop så jag får stå ut :)

Den här dagen har varit toppen! På förmiddagen kom Lisa och hennes far på besök och strax efteråt kom Sanna. Vi surrade och drack kaffe och hade en trevlig stund ihop och när Sanna åkte så fick jag en tidning av henne :) Två av mina omtänksamma kollegor på skiftet ringde och kollade hur det var med mig och det uppskattades varmt! :) Var jag sysslolös, rastlös eller bara sällskapssugen så var det bara att slå en signal så skulle dom komma och hämta upp mig för ett besök på jobbet- om det nu var möjligt sett ur driftsperspektiv. Det var ett bra erbjudande!! Jag fick faktiskt Matte att skjutsa in mig en stund på jobbet för att säga hej till grabbsen men även för att jag ville kolla in stället jag ramlade på. Två saker konstaterade jag; jag saknar redan mina kollegor och jag mindes rätt om hur det såg ut på marken där jag vrickade mig. Det blir att komplettera skadeanmälan imorn- med mina ord!

Sus kom på besök idag oxå och hade köpt tidningar då hon tyckte att jag behövde få någonting att läsa och lösa korsord i, och då hon inte riktigt visste vad jag brukar läsa så köpte hon tre stycken!

Efter gipsningen kom svärmor och svärfar på besök. Dom brukar ge något gott i ät- och drickväg samt nåt läsbart till den som är sjuk och idag var det min tur ;) Jag fick en kartong med god choklad och två tidningar! :)
Vet du vad det bästa är?! Ingen köpte likadan tidning som nån annan så jag har alltså sex olika tidningar att gotta mig i!! Tusen tack snälla ni!! ❤ Sista gästen för dagen var mammas Lasse som var hos oss en timme eller två, trevligt som alltid :)
Att jag har så otroligt tur att jag är omgiven av så givmilda omtänksamma människor! Jag vet att jag är fjompig och i behov av en snyftarfilm för att tömma tår-systemet men ändå- jag ligger här och blinkar bort tacksamhetstårar. Inte nödvändigtvis för att jag får saker (även om det är väldigt uppskattat) men för alla som bryr sig om! Som ringer, skickar sms eller kommer förbi på en kaffestund.

En salig blandning!

Choklad från Sus och svärpäronen :)

Jag fick faktiskt en handgjord present oxå. Bonussonen hade gjort den här fisken på en pärlbricka och den gav han mig idag för att han tyckte synd om mig när jag har ont <3

Fina fisken

Sally fick en skitsöt rosa kofta som farmor (alltså min svärmor) hade stickat. Tack bästa svärmor för ditt arbete! Tyvärr blev inte bilden så bra men du får en hint om hur den ser ut;

Söta knappar med spöket Laban

Gipset då?! Jo, jag har hottat upp mig lite nu ;)

På ortopeden, 10 minuters härdtid

Shit vad jag slet för att krycka mig fram till väntrummet som låg lääängst ner i korridoren! Väl framme så damp jag ner i en stol och försökte hejda mina kraftigt flåsande andetag vars vinddrag nästan förstörde frisyrerna på stackarna som satt mitt emot mig ;) Det kändes som så iaf. Fem sekunder efter att jag satt mig så blev jag uppropad och då var jag gode mör i musklerna, det var knappt så jag orkade in i gipsrummet. Jag fick välja färg på gipset och tråkig som jag är så tog jag svart - som min själ. Haha, näe men svart är mer diskret än ett rosa eller grönt gips och det matchar alla mina svarta plagg som jag dras till ;)

Gipset jag har nu är hårt, det känns mer som plast än gips (och det kanske är det oxå, vad vet jag?) Jag frågade om jag fick stödja på den här, för det sa ju läkaren på akuten att jag skulle få göra, och sen ville jag se en bild på sprickan om det var möjligt. Sköterskan gick och pratade med ortopeden och kom tillbaka med ett deprimerande besked; max 15 kilo fick jag belasta foten med! Femton kilo! Det är ju bara vikten på en av hängpattarna- nästan iaf ;) Skämt åsido så är det ju ingenting och jag som trodde att jag skulle få avlasta högerbenet och dess onda höft :(
Nu känns det genast som att en återgång till jobbet blev mindre enkel men nog tusan ska jag försöka! Ett samtal med min personalledare imorn och sen får vi se vad vi kommer överens om.

Bild på fotled taget uppifrån (eller framifrån om du så vill), kulan med spricka är inringad.

Närbild på sprickan, ortopeden har fyllt i med röd penna. Fotkulan är ordentligt trasig!

Efter gipsningen så erbjöd sig en av sköterskorna att skjutsa ner mig till entrén i en rullstol och JA, det fick hon hemskt gärna göra! Med kryckorna i ena handen och handväskan i den andra kände jag mig som Agda 89 år- men skönt var det att slippa krycka mig ner!

Ska jag berätta om nåt roligt? Eller det är dubbla känslor kring detta, det finns en moderlig oro inblandad oxå tillsammans med separationsångest!
Ikväll blev det i princip klart att stora sonen flyger över the big ocean, närmare bestämt till Mercer Island (i närheten av Seattle) i delstaten Washington. Ett år som au pair i en familj med två medelstora barn. Han har tillgång till bil och måste således ta internationellt körkort då han bl.a ska skjutsa och hämta från skolorna.
Vilket äventyr för han.... Och vilken prövning för hönsmamman! Jag tycket att han gör helt rätt som åker dit och skaffar sig livserfarenhet och jag tror att vår relation kan behöva andas lite frisk luft då den påfrestas av dagliga nötningar (naturens sätt att säga till föräldrar och "vuxna barn" att det är dax att flaxa lite med vingarna) Men åh vad jag kommer att sakna, och gruva mig, och längta! Det blir en ny erfarenhet för oss alla och även om den är nyttig och naturlig så känns den skrämmande och känslosam!
Som det låter nu så är han hemma max en månad till *gulp* Nåväl, 19 år och redo för övningsflygning... frågan är om mamman är redo att släppa ;)

Nu är jag så slut att jag nästan somnar mitt i orden. Jag orkar inte korrekturläsa så jag hoppas att dom grova stavningskråkorna håller sig långt borta! ;)

Sköt om dig!
KRAM

tisdag 21 augusti 2012

Social stimulans...

...är bra ibland och det har jag haft idag. Det började med att jag hade ett telefonsamtal med min chef på jobbet ang min olycka. En och en halv timme senare sitter min personalledare och en säkerhetsansvarig mitt emot mig hemma vid vårt köksbord för att ta upp en anmälan om händelseförloppet kring fotskadan. Det är ju ingen liten sak som harvas igång när man skadar sig på jobbet! :( Det värsta är att man känner sig skyldig till att ha gjort något obra- men jag lovar, kunde jag så hade jag gärna backat bandet till kl 19.00 i fredags och sett mig för bättre!
Det är nog tråkigt att ha ont, vara rörelsehindrad, känna sig som en belastning för omgivningen och låst hemmavid... att sen känna att man skäms för sin klumpighet och nästan vill stå med nerböjt huvud och arbetshjälmen i handen och be om ursäkt för att man finns till är inte kul... inte kul alls.

Även om det från arbetsgivarhåll visas omtänksamhet och "krya-på-önskas" så får man känslan jag beskrev ovan och detta är jag tyvärr inte ensam om så jag tror inte man kan vifta bort det som inbillning. Eller... till viss del kanske men det är någonting som gör att man får en klump i magen om man råkat ut för något (fast jag erkänner att jag har extra känsliga tentakler ute) Det är jättebra att saker anmäls om eventuella framtida men uppkommer, det är bra att det utreds så man kan kolla om något kan göras annorlunda för att minimera risken att det ska hända igen men.... ja, jag vet inte... jag kände mig lite som en bov idag och speciellt när jag vet att jag sabbar den fina skadefria statistiken vi uppnått och som företaget strävar efter att hålla.

Nu kan jag inte göra saken ogjord utan nu kämpar jag på för att ta mig fram dag för dag. Jag rent längtar till imorn då jag fått tid för det nya gipset! Nån dag efteråt kommer jag att kunna börja punktstödja på onda foten och även om kryckorna får hänga med några veckor till så blir det liiite lättare att kunna utföra nån nyttig uppgift här hemma. Jag vill ju inte att kära maken ska springa in i väggen och bli utmattad pga min klumpighet! ;)

På tal om kära maken... Sent igår kom han på att han hade ett möte på bonussonens skola kl 13.30 idag och detta hade han glömt berätta för mig. Ehh, jaha.... och hur gör vi då?! Jag och snorpan ensamma hemma är ingen bra ide just för tillfället. Och att ta med en ivrigt undersökande 17- månaderstjej till ett skolmöte är inte heller så bright. Messade mor och tack och lov, hon kunde komma och hjälpa mig medan bästen var på språng. Och som hon hjälpte mig! Förutom att ta hand om lillskrot när Matte var borta så tvättade hon håret på mig över badkaret medan jag balanserade på högerbenet och höll i mig i kanten. Sen tyckte hon att det var lika bra att jag passade på att duscha när Matte var hemma och tog hand om lillan för då kunde hon hjälpa mig- för inte ska du tro att hon lämnade mig själv så jag riskerade att halka omkull. Fatta hur länge sen min mamma var med när jag duschade eller tvättade håret på mig för den delen ❤

Snygg anordning över gipset!

Med en plaststol från altanen inne i duschen och en bänk utanför duschväggarna (för fotstöd) så lyckades jag -och mamma- att genomföra en tvagning. Alltså, jag fixade ju att tvätta mig själv om du nu trodde något annat, mamma var mest i närheten för att serva och stödja mig efter duschen ;) Tänk att en sån självklarhet som att duscha och känna sig fräsch kan bli så komplicerad- och så uppskattad!
Nu luktar jag gott och känner mig nöjd för ett tag iaf :)

Tidigare idag kom även fina vännen Anna förbi med sin ursöta fem månader gamla son. Att sitta på kökssoffan med ett ben i högläge och nypa och hålla en glad liten kille går jättebra :) Det är rent så man nästan mår bättre bara för att det är så mysigt att få bäbispjata me schmå baan!

Statistiken över antal besök ser fin ut om man ser till igår och idag :) Imorn kommer fina vännen Lisa på fm och efter gipsning kommer bästa svärföräldrarna. Jag säger inte att det är värt en olycka men glädjen över omtanken och besöken är stor!

Dax för två piller och sen en dejt med JB. Värken är inte go med mig just nu och då kanske hans färgglada paraply kan ge mig lite snålskjuts på vägen mot god sömn :)

Från Wikipedia; Jon Blund har med sig två sömnparaplyer, ett svart för stygga barn och ett färgglatt för de snälla.

Jo, jag räknas som barn, ibland iaf :) Förresten, sa jag att det var det färgglada paraflaxet som gäller för mig?! *S*
Kolla in denna fina och sentimentala visa, det har jag gjort och nu ska jag försöka sova.

Sköt om er och se var ni sätter ner fötterna!
KRAM

måndag 20 augusti 2012

Ett tillägg....

...är på sin plats. Jag var i affekt när jag skrev slutklämmen på det förra inlägget. Jag skrev ju bl.a "Det är tur att jag har världens bästa kollegor och universums underbaraste make! Jag får hjälp, förståelse och stöd! Vad mer behövs just nu?!" Jamen- mina finaste vänner och släktingar såklart!! Hur urbota korkat är det att glömma att nämna er?! Jag är så ödmjukt tacksam för eran omtänksamhet, både när det gäller att ringa, skicka meddelanden eller avlägga visit! TACK för att ni finns! ❤

Dagen har stundtals varit seg och jag har mest suttit eller legat i soffan med foten i högläge. Fina Sus kom förbi på förmiddagen och hade med sig choklad (love you extra mkt för det! ;)) och vi kramades, surrade och drack kaffe. Väldigt trevligt!
Efter middagen tog jag en kvällsblaska och mina kompisar kryckorna och hoppade ut på farstukvisten en stund medan maken och "smör- ända- in- i- hårbotten- Sally" tog ett bubbelbad tillsammans. Vad skönt att njuta av frisk, lite höst-krispig luft :)

Alla som känner BästMatte vet att han är mer än lovligt kaxig ibland. Idag beklagade han sig på fb över att han fått göra såååå mkt och endast suttit fem sekunder innan jag skulle ha gastat om nåt som han skulle hämta eller göra. Morr säger jag tillbaka! Trots att jag känner mig ledbruten och har jordens jävligaste träningsvärk i fläskmagen och i armhålorna (jo, testa hoppa på kryckor så får ni se var det känns!) så har jag inte bara legat som en befallande pascha i soffan ;) Förutom att jag har hoppat ut på bron efter frisk luft så har jag klätt på Sally, hackat sallad till middagen samt dukat bordet. Jag har även fixat saft och fyllt lillsnorpans flaska, ordnat till dynor och kuddar i sköna soffan, fixat fönsterjalusierna i tv-rummet och hämtat medicin i omgångar köket. Egentligen ska jag bara vila, ha benet i högläge... och vila ännu mer. Men utöver det så har jag utfört två bedrifter- stooora sådana! För det första så har jag återigen stuckit in en sprutnål i magen *hurvas* Det svider och är högst otrevligt! :(

Blodförtunnande. Inte stor spruta men läbbig ändå!

Den andra bedriften låter löjlig men är ändå så viktig. Jag har lyckats med besök på tronen utan att ramla! Det problematiska med våran toastol är ringen, den som är närmast röven så att säga, alltså sittdelen- du fattar va? Normalt ska den vara i plast och ringen ska gärna vara lite kupad så den ligger stabilt på det kalla porslinet. Våran ring är visserligen i plast men har små ploppar på undersidan vilket gör att den kommer en bit upp (och man får således en skåra mellan ring och porslin- som gjort för vissa att lyckas pinka så det rinner där mellan och ner på golvet) och denna konstruktion har varit lätt instabil från det att BästMatte monterade dit ringen med tillhörande lock. Nu har ena fästet på ring/lock börjat ge efter vilket gör att ringen skrickar ännu mer i sidled om man inte sitter centrerad på ringen, och det gör man inte alltid av olika anledningar som jag inte tänker fördjupa mig kring. Men för ett kryckhoppande bredarsel som jag så är den mest kritiska delen att hamna rätt på ringen när jag i farten och ståendes på höger ben ska försöka vrida in gumpen och slänga ner den på rätt ställe- centralt. Detta lyckas inte alla gånger vilket gör att ringen förflyttar sig i sidled, jag hamnar på det kalla porslinet med ena sidan av gumpen, blir rädd och rycker till- och slår foten i det intill- liggande elementet- och det tar ont! Kalla det I-landsproblem men jag bor i ett s.k I-land och då får man ha såna ytliga problem! Sen gäller det att "komma ihåg" att skutta iväg i tid för det får inte vara nåt jätteakut läge när man först ska hoppa fram med träningsvärkssvaga muskler, öppna en barngrind i hallen, öppna upp toadörren och komma sig på plats- allt balanserande på ett ben med fibrovärkande höft.

Nåja, vem har sagt att det ska vara enkelt?! ;) Nu längtar jag mest till att få ett mer stabilt gips så jag kan börja stödja på den onda foten. Inte för att jag gillar självplågeri men det är oerhört svårt att undvika all markkontakt med ena foten och jag vill inte gärna trycka sönder gipset innan ortopeden ska ersätta det. Sen får vi se hur det blir med jobb alt sjukskrivning. Jag kan lika gärna sitta vid skärmarna på jobbet som att vara hemma, beroende på graden av värk, bara jag får ha benet i högläge men då är ju frågan hur jag ska ta mig till och från jobbet? Cykel är uteslutet, så motionsdriven är jag inte, och bil kan jag inte framföra än på många veckor. Taxi bekostat av arbetsgivaren?! Tja, det återstår att se. Jag ska prata med mina närmaste chefer imorn och bringa klarhet i alla frågor som jag har just nu.

Det är kolsvart ute, jag har tagit dagens sista dos med värktabletter, maken har kojat med lillskrutt uppe på övervåningen och mobil och padda ligger inom armslängds avstånd. Blir nog att läsa några rader i Magnus Hedmans bok på paddan och sen försöka sova lite.

Ta hand om er och än en gång, TACK för all uppmuntran på Facebook, här i bloggen, via mail, telefonsamtal, sms och öga-mot-öga! Det värmer!! Och som sagt, i nöden (och vid olyckor av onödigt men värkande slag) prövas vännen och det stämmer bra! ;)
KRAM

lördag 18 augusti 2012

Förbaskade klantarsle...

...idag är jag inte glad på mig själv! :(
Igår jobbade jag ett tolvtimmars nattpass och eftersom jag skulle ha med mig lite godsaker till mig och kollegorna så skippade jag cykeln och tog lillbilen.
Vid 19.30 var jag på väg till en skruv som matar ut bark, vi hade lite problem där så jag skulle bara ila dit för att kolla läget så det inte var plugg någonstans eller nåt annat fel. Jag öppnade en dörr och klev ut- och knak så vrickade jag vänster fot inåt och ramlade ner på marken. Upp fort som fan- och i vanlig ordning som man gör vid ett fall så kikade jag om nån såg min vurpa- samtidigt som jag svor mellan ihopbitna tänder, svalde och kände tårar stiga i ögonen och svetten pulsera ut i pannan. "Bit ihop" väste jag åt mig själv och skulle ta ett kliv upp på första trappsteget men näe- det gick inte med all vilja i världen! Fotleden var svullen och det skar som knivar.

Turligt nog var en av mina kollegor i närheten med stortraktorn så jag hoppade upp och in i den på höger ben och sen åkte vi till huset där vårat manöverrum är beläget. Jag blev omhändertagen och fick fotleden omlindad och resten av natten var jag förpassad till inre tjänst med foten i högläge. Eftersom dom inte utför någon nattlig röntgen på stadens lasarett så var det liksom ingen ide att åka upp och kolla läget, och i min värld var det ju "bara" en stukning.

På morgonen körde en av kollegorna hem mig och min bil medan en annan körde bakom för att skjutsa hem min chaufför :) När jag väl tog min in i huset så kröp jag på alla fyra till soffan för fotleden dunkade rätt duktigt vid det laget. När lillskrutt och BästMatte vaknade, upprepades proceduren men med den skillnaden att jag fick krypa uppför trappen och pula in täcket under benet för att få högläge.

Jag och Nalle Puh i sköna soffan ;)

13.40 haltade jag in på akutmottagningen för att köpa loss två kryckor och sen var det tänkt att köpa en Ipren-salva att smeta på knölen men sköterskan som tog emot mig tittade på fotleden och tog in mig på ett rum. Hon tyckte jag skulle ta kryckor och sen få en röntgen och visst- jag är inte den som är den :) Jag skulle ändå ringa efter Matte när jag var klar så det kunde ju inte skada att kolla läget. Haltade in i väntrummet där jag satt till en läkare hämtade mig till ett undersökningsrum och kände och vred på foten. Satan så ont det gjorde, ögonen tårades och jag blev darrig på rösten! Jodå, han tyckte det verkade lurt, mest troligt en fraktur. Hoppade tillbaka till väntrummet....

Onda fotknölen :(

Sen blev det skuttskutt upp till röntgen där jag fick lägga mig i ett rum direkt. Tjoff, tjoff, tjoff så var tre bilder tagna och sen dog apparaten! Den gulliga sköterskan hade en bild kvar att ta så hon bad mig hoppa in i rummet bredvid för att få sista bilden och det jag gjorde. Väl på plats på britsen så var hon tvungen att starta om maskinen eftersom inte heller den fungerade som den skulle. Misstänkt åsk-knall hade slagit ut röntgenapparaterna. Medan dom försökte få igång apparat nummer två så kom hon och ursäktade sig och sa att jag måste ta mina kryckor och hoppa in i första rummet igen för nu hade dom fått igång den apparaten! Vad är oddsen, när man är ensam patient på röntgen och så lägger maskineriet av så att det likafullt tar lång tid?! Jaja, bara gilla läget.

Sitta ner i väntrummet på akuten för att invänta svar på bilderna. Efter en stund fick jag komma in i ett gipsrum där en annan läkare meddelade att det var "misstänkt skelettskada" men att det var oklara bilder, därför fick jag återvända till väntrummet tills jag skulle få hoppa upp till röntgen än en gång för att genomgå en skiktröntgen. Shit vilka armmuskler jag kommer att få! ;) Vid frakturer vid fotknölen blir det operation, gips el lindat och vad jag skulle få för behandling hängde på bilderna från skiktröntgen.
Vad tror du hände sen? Jo, jag hoppade ner till väntrummet för att invänta svar på bilderna ;)

Summa summarum, min vänstra fotknöl är sprucken och en liten bit är borta. Jag har ett tillfälligt gips till måndag eller tisdag, då ska jag upp på ortopeden och få ett stadigare gips och detta ska jag dras med i sex veckor! Fatta! Det gips jag har nu är skört, jag måste ligga i högläge och får absolut inte belasta foten vilket gör att jag inte klarar av att sköta hem och familj. Jag som var inställd på att jobba ikväll men av detta blev det inget :( Nu blir det att sova i soffan på bottenvåningen och hoppa runt med kryckorna och framför allt- undvika att belasta foten för då pajar jag gipset. I två veckor ska jag dagligen, vid ungefär samma tidpunkt, ta en spruta med blodförtunnande i magen. Burr säger jag bara! Gillar inte sprutor av något slag, inte ens dom små och tunna!

Nu måste BästMatte ta vård av nånting eftersom jag inte kan sköta om lillsnorpan med en fungerande fot i backen och en hand i vardera krycka. Nu gäller detta bara till jag får det bättre gipset men ändå....
Av ett litet snedtramp blev det stora konsekvenser!

Kl 18.15 i gipsrummet, i väntan på att gipset ska stelna hjälpligt så BästMatte kan hämta hem mig!

Det är tur att jag har världens bästa kollegor och universums underbaraste make! Jag får hjälp, förståelse och stöd! Vad mer behövs just nu?!

Sköt om er!
KRAM

tisdag 14 augusti 2012

Proteinstinn...

...efter gårdagens cykeltur till och från jobbet. Vad är det för fel i flygfänas värld? Har dom gått helt nuts? Innan min semester cyklade jag som bekant flera skift och trampade ihop 13 mil och då kom dom små äcklen i klungor med jämna mellanrum förutom dom större som likt ensamflygande kamikaze siktade på gomspenen (vilket fult namn!) längst inne i käften. Men nu finns ingen chans att hinna dra ett riskfritt andetag mellan flygfä-klungorna utan nu är dom i luften konstant och nonstop! Detta gjorde att jag likt en lufttom, förbrukad ballong höll på att rasa av cykeln pga syrebrist halvvägs till jobbet.

Det smattrade mot pannan, kinderna och glasögonen, vissa lyckades komma in bakom brillorna- how?! När jag kom fram på jobbet fick jag rufsa hårt i luggen och flaxa med flätorna för att slippa dras med ett tjog lyxåkare som frivilligt eller inte parkerat sig i min kalufs. Äckligt med kryp!
Som tur var så verkade majoriteten av dessa bevingade kräk ha tagit sovmorgon när jag cyklade hem 5.40 för då gick det bättre att andas :)

När jag kom hem så slocknade jag rätt omgående på soffan, fullt påklädd i väntan på att lillsnorpan och hennes far skulle vakna så jag fick krypa ner i min säng utan risk för att väcka dom. Tio över tio- alltså 10.10 (!!)- vaknade minimänniskan, snacka om sovmorgon :) En morgondrill och ahh- skönt att krypa ner under täcket i sängen.
Men vad händer nån liten timma senare?!

Jo, arga mamman var på plats vid uppvaknandet. Hon tog över min kropp och skällde ut stora sonen, t.o.m med ord som man kan ångra när man sansat sig. Man kanske inte ska säga vissa saker eller ifrågasätta hur ens unge är pantad i skallen men det gjorde jag (eller arga, trötta mamman) *skäms liiite* Till mitt försvar kan jag säga att jag har tre nattskift sön, mån och tis (söndag är dessutom 12- timmarsskift) och dessa är inskrivna i stora almanackan på köksväggen. Måndag 12.30 startade sonen gräsklipparen och brummade på utanför sovrummet där balkongdörren stod på glänt för att få ett uns svalka på övervåningen. Jag klampade ner, talade om att jag jobbat tolv timmar natt och att jag hade ytterligare två nätter kvar. Dessutom pekade jag på almanackan och visade att det klart och tydligt står hur vi jobbar så det går inte att missa- om man ids kolla.
När jag blir väckt även efterföljande dag men ännu tidigare, redan kl 12, av att sonen kastar amerikansk fotboll med en polare- precis nedanför sovrummet- ja då överhettades hela proppskåpet och brann upp! Därav min utskällning idag. Jag hoppas att jag har förmågan och möjlighet att vila nån timme innan jag hojjar iväg på jobbet ikväll, annars är jag ju dödens trött inatt! :(

Ja, jag är tacksam över att han klipper gräs och kör tvätt- och diskmaskin men det är inte helt på frivillig basis ;) Vi har en överenskommelse som är förträffligt bra och skapar en win-win-situation. Han hjälper till hemma och får låna bilen, exempelvis en gräsklippning, en körning och tömning av diskmaskinen eller ett tillfälle med vika ihop torrt- köra tvättmaskin- hänga blöta kläder genererar ett lånetillfälle :) Funkar skitbra, vi har nog aldrig haft så mycket hjälp av sonen som nu!

Annars då?! Jo vi har fyra illegala hyresgäster under våran altan, en morsa och hennes tre ynglingar. Hyresgäster som inte betalar nån hyra men som biter om dom känner sig hotade vilket dom gör bara genom att vi nyttjar vår rätt att gå på tomten och dom är i närheten. Dom är ofta bärare av lus och sticks som fan om man råkar peta på dom. Kan vi vräka dom?! Nja, jag vet inte. Egentligen är dom fridlysta och får inte flyttas på men nog är jag allt bra sugen att spada upp dom i en burk och köra dom lååångt härifrån. Utvisa dom till andra sidan älven. Vilka gästerna är?

Vi har ett till djur men det bor inne i huset. Denna lilla varelse av honsort är förunderligt gullig, går på två ben, klättrar överallt där det finns något att klättra på och har upptäckt att dom nya små tänderna går att bita med- även i hullet på folk. Hon gillar att prova skor i alla storlekar, undersöker gärna toalettstolen, gräver ur nedersta hyllan i skafferiet och är inte riktigt rumsren än men vi älskar denna lilla snorpa i alla lägen (även när vi hittar sista resterna av osten i detta skick) och vill behålla henne för alltid ;)

Nu blir det familjemys, middag, vila och ytterligare en fight med flygkräken på vägen till nattskiftet ;)
Ha det så bäst och njut i solen och värmen!
KRAM

söndag 12 augusti 2012

I'm a coward...

...det är bara att inse! BästMatte däremot är mer tuff än jag. Såhär såg han ut när vi skulle måla sista röda varvet på gavelspetsen;

Hell vad otrevligt det är att stå på en stege uppe på garagetaket och ha ett tjog med randiga stickare runt skallen! :( Normalt har jag inga problem med getingar, jag hatar bara ormar och spindlar, men i den här situationen blev jag så nervös att knäna skakade vilket gjorde att stegen kändes ostadig och med darr på hakan frågade jag om Matte tordes slutföra det som jag inte fixade. Han tog den översta delen och jag tog resten, bra samarbete! Nu är det ju inte så att jag är mindre rädd om maken än mig själv men ibland (väldigt sällan dock men jag måste väl erkänna att faktiskt så) händer det att han är tuffare än jag och det här var en sån gång *flinar*

Mitt i mitt målande, gjorde jag som många andra blogg- och Facebookskribenter gör- tog en egobild för det är väl så man "ska" göra... om man vill verka inne ;)

Ser ni nyansskillnaden på brädorna bredvid och under fönstret?! Det gör jag ;)

Efter det röda påbörjades det vita och har ni sett- det är inte bara jag i familjen som kladdar lite här och där ;) Observera att det som glänser i skägget är naturligt grått, inte solblekt som kära maken påstår, och pilmarkerade områden har mannen ifråga fixat själv idag!

Målarfärg i muschen, hur lyckas man?!

Nu ska jag heja fram svenska handbollsherrarna i jakten på os-guld men jag avslutar med några semesterbilder från vår stugvistelse på Klubben. I stort var semestern skön med varierande väder innehållande regn, åska, dunder-mycket-åska, värme, sol och svalka. EN stor miss, som inte vi kunde veta eller påverka, var ett husbygge på en tomt i närheten. Bygge= start av arbetsdag kl 07.00, spikpistol, rondell, hammare, kap och diverse tung trafik. Tråkigt men sant. Well, vi fick ta det som det var och har haft trevligt ändå. TACK bror Andreas och Nella, syster Jessica med familj, svärmor och svärfar, Beon, Vickan, familjen Å och familjen D för era besök, det uppskattades!! ❤

Picture-time;

Grillmästaren in action...

Middag ute i det fria. Suddar ansiktet på dom som inte vill synas :) familjen minus en unge plus två kompisar.

Gott med pappas Muurikka-stekta hemmagjorda pytt!

Det blir en dag på stranden... *trallar*
Vi sjunker ner i sanden... *nynnar*
Ledin vet vad han snackar om :)

ZzzZzzZzz

Take care allihopen!
KRAM

tisdag 7 augusti 2012

Ouch....

...varför är jag inte lika petnoga med solsmorsel på mig själv som på barnen?!

Näe, faktiskt inte- dom vita strecken är inte vita bh-band utan en (forn)lämning av min fetbleka hud i den kulör som jag hade före strandhänget! ;)

Jag och två av husets döttrar- äldsta och yngsta- hade några sköna timmar tillsammans nere på stranden :)
Vi skrattade, solade, kramades och badade... eller, tjejerna badade och jag hejade ivrigt på dom ;) Sen slumrade liten i sin vagn och jag tror banne mig att jag måste spela in ljudet av vattnet som kluckar mot strandkanten och rasslet från vinden i dom långa vasstråna för hon sov som en klubbad ;)

Lillskrutt i sina "anti-sol-badkläder" - snygg som få ❤

Vi har som sagt haft några jättefina dagar och kvällar här ute på Klubben men då det mögiga nätet är så segt att jag hinner gå i ålderspension innan bilderna läggs upp i bloggen så nöjer jag mig med den här lägesrapporten för nu. Nästa inlägg plitas ner hemmavid eller uppe på bilvägen ovanför stugorna där man åtminstone får 3G!
KRAM

lördag 4 augusti 2012

Ringlös...

...för stunden- och det känns tomt och konstigt! :(

Näe, tack och lov, vi har inte separerat. Vi är inte ens nära en tusendel av en separation! :)

I slutet när jag väntade lillsnorpan så sa det bara *fjoff* och likt svampbob fyrkants syster så sög jag åt mig vätska som lagrades i kroppens alla möjliga depåer med den påföljden att jag fick prinskorv- fingrar... Bland annat! ;) Hoppsansa, och inte hann jag vara med och ta av mig mina ringar som satt som gjutna på ringfingret. Under stort psykiskt lidande men än mer fysiskt så sågades vigselringen av... I kampen för att rädda förlovningsringen så fick tjejen i guldsmedsaffären våldföra sig grovt på fingret som svullnade upp ännu mer.

I ett och ett halvt år har jag saknat min ena ring och tänkt att så fort svullnaden gått ner och jag fått av den andra ringen så skulle båda lämnas in och lagas/fräschas till. I veckan gav jag upp och ring nr två är avsågad :( Mitt ringfinger kommer nog aldrig att repa sig, det är stenhårt och svullet så då återstår bara att gilla läget och fixa en större storlek på båda två.

Vilken tur att kärleken inte sitter i ringarna för då vore vi knäckt i dubbel bemärkelse!
Avslutar och önskar er en god natts sömn med en bild som Matte tog av oss två ikväll när vi var ner till stranden för ett kvällsbad tillsammans med fyra av våra barn samt två övernattningskompisar.

KRAM

fredag 3 augusti 2012

Men suck....

...tänker jag när jag hör min makes oljud ifrån sovkammarn. Stugans väggar är som papp, släpper igenom alla ljud! Dova, taktfasta snarkningar som kommer ända från tånaglarna och rungar upp i halsen. Hur ska jag kunna somna tätt intill?!
Tassar in i mörkret, trycker på mobilen för att få lite ledljus och kikar på den djupt sovande oljudsmarodören och våran rofyllda dotter. Åh vilken kärlek som väller över mig! Lillskrutt brukar ofta sova som en kratta men med pappas ständigt återkommande oljud två meter från örat, sover hon som en klubbad :)
Jag stryker över dom gyllene lockarna på lillskrutts huvud, kryper ner under täcket och pussar maken på kinden och lägger mig tillrätta.

Kärlek- en av få saker i världen som växer ju mer man slösar med den

....so they say....

Men.. För det finns ju oftast ett men.. ;)
Kärleken kan vara grym oxå, speciellt obesvarad eller övergående. Tolvåriga sonen har varit så uppåt och så förälskad- första riktiga tjejen! ❤ Han har haft några dagar av lycka men helt tvärt så tog lyckovägen slut och ersattes av ett djupt stup. Med tårar på kinden konstaterade han att hon ändrat relationsstatus på fb från "i ett förhållande" till "singel"... bara sådär och utan förvarning eller förklaring- eller ett "jag gör slut-samtal" Är jag gammalmodig som tycker att det hör till, att man oavsett ålder ska ha så mycket människorespekt och hyfs att man bryter upp med den man dejtar?! Även om man kör metoden att en kompis förmedlar budskapet (som ju ibland är både tungt, svårt och pinsamt att få fram) så är det väl ändå bättre än ett sms eller statusändring på fb?!
Jaja, det man inte förstår får man lämna. Vi har tröstat och peppat vår fina kille och jag tror han kommit på rätt köl innan helgen är slut. Det är kompisövernattningar och annat kul på agendan och tillsammans löser vi denna hjärtecrunch! ;) För ett föräldrahjärta gör det lika jäkla ont varenda gång ett barn är olyckligt kär men nu hjälps vi åt att bryta ihop och komma igen :)
Det som inte dödar, det härdar och jag kommer själv ihåg hur jobbigt det var att ha kärleksbekymmer i storleksordning som en naturkatastrof! Nu blir det mycket prat och många kramar så att känslogurkan repar sig och tar med sig den nya men tunga och oönskade livserfarenheten i sin livsryggsäck.

Take care!
KRAM

onsdag 1 augusti 2012

Dagens lunch...

...avnjuts ute på stugaltanen i strålande sol...

...och jag inser att jag inte kommer att lyckas minska i vikt den här ledighetsperioden heller! Min karaktär existerar inte överhuvudtaget så jag kan lika gärna njuta av lugnet, solen och allt det goda (onödiga) som jag glufsar i mig! ;)
Kram på er ❤ /livsnjutaren