måndag 29 april 2013

Vilka grisar...

...som traskar runt i vår stad. Oftast går man ju med näsan riktad rakt fram och kollar på andra människor som passerar runt omkring en och kikar in i skyltfönstren som man går förbi. Idag var det kymigt ute med grå himmel, snålblåst och duggregn och då riktar man näsan ner i backen för att slippa få regnprickiga brillor :) När blicken hamnar på marken så gör man mindre trevliga upptäckter såsom slemmiga spottloskor, tuggummin och snus i både portions- och lös form. Det är väl kanske inte hela världen att trampa ner skosulorna i allt detta "avfall" men inte vet jag om det är så fräscht att sedan kliva in genom ytterdörren hemmavid, trampa på hallmattan och ställa undan skorna på golvet eller i skohyllan. Blä och urk! Efter gågatan finns det gott om sopkorgar med jämna mellanrum och hur svårt kan det vara att behålla ett tuggummi eller en snus några meter extra för att kunna dumpa skiten i avsedda sopor i stället för direkt ner på marken?! Lathet på hög nivå.

Resan närmar sig...

Snorpan var sista dagen på dagis idag innan vi med varm hand överlämnar henne i mor- och farföräldrars kärleksfulla omsorg och efter uträttat ärende på företagshälsovården så tog jag en stadsrepa på egen hand. Vissa saker måste inhandlas inför resan och det var skönt att få göra det utan en ruschig två-årig tjej som sällskap :)

Lite "bra att ha"- inköp;

Förebyggande för mina tjorvande öron. (Förhatlig) nässpray och tryckavlastande proppar med membran i öppen kanal...

...borgar för att slippa ha ont och samtidigt kunna höra ljud via mina nya lurar. Mina öron pallar inte in-ears-lurar för tillfället!

En timmes flyg Luleå- Stockholm kan väl gå an men tre timmar Stockholm- Reykjavik och nästan åtta timmar Reykjavik- Seattle kräver ljud i öronen, om inte annat så kanske tiden går lite fortare. Vi reser med Icelandair på dom längre rutterna och dom verkar ha fina plan med tv på varje stolsrygg, där man har möjlighet att själv välja mellan flera filmer och musikkanaler.

Bild lånad från hemsidan

Alkoholfri dryck i form av kaffe, te, juice och vatten ingår i priset och det gillas! :) Sen kan man köpa alkoholdrycker och förtäring efter tycke och smak.

Förutom "örongodis" så inhandlades Tramadol, två stockar snus och diverse enklare klädesplagg som är bra att ha som bas. När jag i stort sett var klar så var energidepån låglåg så jag köpte mig en latte och sjönk ner i ett hörn på Waynes Coffe. Lite underligt kändes det att sitta där i min ensamhet och titta ut genom dom stora fönsterrutorna, känslor som lugn och ensamhet blandades. Att i lugn och ro sitta och filosofera medan jag osedd (men kanske inte helt ogenerat) kunde glo på alla regnhukande, stressade människor som passerade på gågatan var lite annorlunda men på ett bra sätt :)

Normalt är jag ingen stadsälskande tjej, att vara inne i centrum är mera ett nödvändigt ont när jag behöver nåt och i regel rusar jag in och ut i aktuella affärer och försöker vara så effektiv som möjligt. Inte för att jag är folkskygg utan mer för att jag känner att det inte ger mig så mycket att glida runt och pilla på samma varor som flertalet andra kunder.
Jag kan fördriva min tid på bättre sätt och andra ställen än i affärer :)

Klädförmån...

Måste bara visa upp min fina reflexväst som jag fick på jobbet idag.

Jag blev hejdad av våran skyddsingenjör (eller vad han har för titel) som satt i entrén då jag skulle till FHV. Tydligen har vi nån form av skydds- eller säkerhetsdag idag så det delades ut västar till oss anställda. Jag är en flitig användare av dessa västar då jag cyklar till och från jobbet och passerar inne på fabriksområdet där stora fordon framförs. Reflexvästarna som vi får från jobbet är smidiga med dragkedja fram, inget tjafs med kardborrestängning eller påkrängning över skallen och det gör användandet så mycket mera tilltalande :)

Väderrapport...

Fick ett meddelande av stora sonen ikväll där han skrev att vädret ser lovande ut inför vår vistelse :) Är böjd att hålla med! Ankomsthelgen ser lite halvtaskig ut men veckan som kommer är inte så mycket att klaga på, förutsatt att dom siat någorlunda rätt ;)

Lite varmare än hemma iaf

Slutligen...

Herreminje vad jag är flitig på att uppdatera bloggen, jag blir t.o.m impad själv ;) Detta är visserligen inget unikt, så fort jag är jobbledig så ökar frekvensen då jag har mer tid och framförallt fritid, att bladdra om!

Fina svärföräldrarna var förbi en sväng idag och förskottsgrattade mig med ett penningtillskott och det uppskattas! Jag tror jag ska unna mig nåt i USA, det är extra kul att ha nåt med sig därifrån.

Just i detta nu så ligger jag och nattar snorpan som kärringnyper mig i armen och när jag säger åt henne att sluta för att det tar ont så säger hon:
"-mamma kääp" (mamma skräp)
"- näe det är inte skräp, mamma har håriga armar"
Det är rart med barn ;)

Ha en skön måndagkväll och sov så gott!
KRAM ❤

söndag 28 april 2013

Lugn och ro...

...är vad jag vill ha och behöver- och just nu så njuter jag av precis detta ute i solen ❤

Snorpan är visserligen några meter bort men hon gör inget större väsen av sig.

Snedtallarnas sista förevigande, snart ska dom bli brasved :)

Hon slocknade fem sekunder efter det att jag rullade ut vagnen från gården och en bidragande orsak förutom att hon givetvis var skittrött, är dom fräsiga solbrillorna som lindrar för ögonen. För självklart ville hon ha solisar när mamma hade det ;)

Sussande cooling ❤

När vi återvände efter en liten 10-minuterspromenad så hämtade jag mig en kopp kaffe och sjönk ner i en Brassestol. Det enda som tränger igenom mitt (jävla) örontjut är fågelkvitter, det är svårt att undvika eftersom ljudet är så vasst men jag har inget emot lite vårtecken :)

Maken sover gott efter nattjobb och jag ser fram emot lite kvalitetstid tillsammans ikväll. Det kan rent bli så att vi fimpar mobilerna, låser dörren och hugger in på en plankstek framför något bra på dumburken. En alldeles perfekt dag/kväll i mitt tycke ;)

Hejåhå... ett stycke egobild! Det bjussar vi på en dag som denna

Finklädd ;)

Gillar min fina tischa och för dom som funderar på nån syrlig kommentar: jo, man minns faktiskt en tvåa och när finalförlustens sura eftersmak avklingat så är jag stolt över Luleås silver. Jag är ingen kappvändare eller framgångssupporter, oavsett resultat så har jag mitt lag i mitt hjärta, i med- och motgång! ❤
(Som sagt, surt att dom inte hade förmågan att kriga om guldet i samma klass som västerbottningarna. Säger jag nåt annat så ljuger jag- och jag gillar inte lögnare! ;) Dom gjorde det dom kunde men det räckte inte hela vägen- den här gången)

Lev och må!
KRAM ❤

lördag 27 april 2013

Men vad fridens...

...är det som händer med mig? Blödig har jag alltid varit, mer eller mindre men på sista tiden har jag förvandlats till en fullblodig lipsill- på sant! Igår satt jag med gullrumpan och tittade på Specialagent Oso på Disney Junior, ni vet den tecknade nallebjörnen som hjälper barn över hela världen med deras problem. I just detta avsnitt var det en pojke som hade tappat bort sin familj i en affär och Oso skulle visa hur man gör när man kommit bort från sin familj. Trots att serien är för småbarn och trots att det är tecknat så sipprade tårarna fram när mamman kom tillbaka och hittade pojken. Löjligt! *suck*

Imorse läste jag världsbladet PT och där var det en artikel om en vanlig småbarnsmamma som insjuknade för två år sen. Artikeln kan du läsa HÄR och jag gissar att du lyckas bättre än jag för mindre än halvvägs in i texten så tjöt jag så mycket att jag fick lägga bort tidningen då jag inte såg att läsa genom tårarna som vällde fram!

Samma salta känsloblask rann över när maken spelade upp detta radioklipp från "Vakna med NRJ" där programledarna på uppmaning av offrets bror drog ett i mitt tycke lite väl hårt skämt. Tjejen är ett äkta Bieber-fan och hon skulle få gå på konserten med sin bror men hon blev även itutad att hon vunnit en egen träff med sin idol. Hon blev så överexalterad att hon nästan hyperventilerade, en hetsandning som övergick i besviken gråt när hon fick veta att dom dragit henne vid näsan- i radiosändning. Oavsett ålder på tjejen och oavsett vilken idol man har så tyckte jag att det var taskigt att göra detta mot henne. Det är lite som att ge ett barn en godispåse för att sen slita den ur händerna på stackarn... eller att lura i nån att man vunnit en miljon på sin lottorad för att sen när känslan av ett ljus i ekonomin uppenbarat sig, vräka ur sig att man var lurad och personen kraschlandar i vardagen. Inte min smak när det gäller humor. Man kan skoja om mycket och visst är det många som garvar sig harmynta men i detta fall hade jag väldigt lätt för att hålla mig för skratt. Så lätt att jag sympatigrät med stackarn som turligt nog åtminstone skulle få gå på konserten! Jaja, det är tur att vi är olika!

Pippi på Pippi...

Nu ska ni få se så fin gullrumpan är i sina nya fina "Pippi-kläder" :) Morfars fru har stickat en fiskartröja och en hängmössa och dessa satt som ett smäck på liten! Hon kutade runt och njöt av uppmärksamheten och fotograferingen men sista bilden tolkar jag som att hon blev lätt less att agera modell ;)

Dagen efter kom Monkan med en stor, mjuk barbapappa och en poncho som hon köpte eftersom hennes tankar gick direkt till våran alldeles egna lilla pippi och plagget var som gjord för snorpan ❤ Hon fick även en vit pälsmössa med harsvans och en rejäl hemmasydd, fodrad yllekappa med liknande vit pälskrage på huvan. Dessa måste hon dock växa i, om nåt år är det lagom stort för henne. Det tackar vi för :)

Värsta posen ;)

Nytt ljus i tillvaron...

Jag firar min 29-årsdag *host* (eller var det kanske 39?!) tre dagar efter framkomst i USA och därför kom min pappa med fru på besök och gav mig några förskottspresenter som dom visste att jag ville ha. Tre nya fönsterlampor till vardagsrummet...

Dåliga bilder då det är dagsljus men såhär blev det med dom nya lamporna...

...och såhär såg det ut innan med dom vita rispapperslamporna...

...och en läcker eldstad i smide som går att använda till mindre grillning men som även är fin som dekoration ute på gården vid bjudningar eller bara utemys :)

Jag får fota en bättre bild på dom fina lamporna när det mörknar ute :)

Resfeber i dubbel bemärkelse...

Det börjar närma sig avresa och en liten tanke på packning har ploppat upp. Var in hos Anna på Mediskin Plus+ och köpte ett resekit med märket Exuviance. Detta märke är superbra för min Rosacea som jag haft i många år! Med resekit slipper jag dra med mina större förpackningar och jag behöver inte oroa mig för mängden när det ska packas :)

Necessären innehåller:
Rengöring, Toner, Dagcreme med SPF 15, Nattcreme, Ansiktsmask, Ansiktsserum, Hand & Body Lotion och Bodywash.

Nu ska jag bara in till min frissavän Lisa på Salong Lisma/Eddelie och köpa ett liknande kit med hårprodukter, då har jag iaf en bra start på packningen!

Just i detta nu sitter jag med en känsla av feberfrossa men jag är inte sjuk. Det är en daglig reaktion på den starka kortisondosen, varje eftermiddag fryser jag som en blöt hund, har feberont bakom ögonen och blir röd och supervarm i ansiktet. Förhoppningsvis avtar detta när jag från och med i morgon ska trappa ner på dosen till på torsdag när jag är nere från sex tabletter till en. I onsdags blev jag sämre i högra örat då ett bomullsaktigt lock kom tillbaka och det lät som att jag hade en hel brummande motor i örat. Halva torsdag var läget likadant och jag ringde öronmottagningen för att kolla om det var "normalt" mitt i allt det onormala att man kan bli sämre under behandlingen och så länge yrseln håller sig borta så är det tydligen ingen fara. Idag är locket borta men tinnitus-ljudet dras jag med än. I morse frågade jag min nattarbetande man om det hade regnat under natten för nånstans i mina tjutande öron anade jag ett regnljud men det var inte så lätt att urskilja. Vi har även kollat upp vad som gäller om jag blir sämre och måste uppsöka läkare over there. Med ett resebevis i bagaget så kostar det ca 1500:- i självrisk och det kan ju vara bra att veta. Annars har man ju hört att sjukvården i USA är sjukt dyr så det gäller att ha koll på försäkringar och villkor när man åker.

Även om vi annonserar med vår kommande resa i bloggen och på fb så behöver ingen med personliga eller närstående känningar av kleptomani eller inbrottssug göra sig besvär. Vi är inte så korkade att vi flaggar med att vi åker bort och sedan lämnar huset obebott eller obevakat! Inte för att det finns så mycket av värde att hämta hos oss men det är inte värt besväret att ens fundera på det- inte för att jag misstänker att mina läsare av blogg/fb har läggning åt det hållet ;)

Nu har den obligatoriska nattisången på Disney Junior spelats och lite kvällsmat och läggning av dotter och mamma står på schemat. Jag riktigt längtar till att få krypa ner i bingen vid halv åtta och låta snorpan stryka och nypa min hand genom spjälorna i hennes säng medan jag drunknar i min braiga bok på paddan. Har hittat en ny författare, Karin Wahlberg, och jag är på den tredje boken av totalt åtta i en kriminalserie. Fett nice :)

Ha en skön lördagkväll och ta hand om er!
KRAM ❤

torsdag 25 april 2013

Goddag yxskaft...

...så har det känts senaste dagarna. "Va?"
"Vad sa du?"
Två gångbara fraser som satts på repeat i mitt vokabulär, jag känner mig som ett barn som säger "va?" av gammal vana, eller rättare sagt som en ful ovana. Nu börjar ändå livet återvända i mina vingmuttrar och jag hör aningens bättre, därmed inte sagt att hörseln är helt återställd. Det är lönlöst att prata med mig från ett annat rum än där jag befinner mig, då kommer "va?" som ett brev på posten. Jag har fortfarande känsliga trumhinnor som vibrerar lite annorlunda vid olika ljud och det är sällan som det tar ont utan det är mera en känsla av obehag som balanserar på gränsen till att ta ont och det är bara ibland det vickar över den gränsen. När gullrumpan är i närheten och lägger av sina Rövardotter-vrål, vilket händer typ femtioelva gånger under hennes vakna timmar, så skär det extra mycket i öronen och huvudet. Tinnitusljuden i form av sus och pip är i allra högsta grad närvarande men jag känner mig ändå positiv, jag hoppas och tror att hörseln ska repa till sig :)

Igår gick jag ut en stund för att under några korta minutrar försöka bringa ett uns av ordning på våran skrotiga uppfart. Det märks att vi ligger mitt i övergången från en årstid till en annan, pulkor, stjärtlappar och bobbar trängs med cyklar och innebandyattiraljer ;)

Jag vill sommarförvaras NU!

Igår var snorpan i olag, trött och extra kinkig men mitt i allt så strandade hon i mitt knä och försjönk in i Disney Juniors tecknade värld på tv:n. När hon reste sig upp efter ett tag så hajade jag till och tog fast henne då jag såg några konstiga prickar på hennes rygg...

Det klack till gode fort i huvudet och jag insåg att det bara var jag, eller rättare sagt min tröja...

...som hade agerat spikmatta på hennes lena hud ;)

Justja! Jag har ju glömt dom utlovade bilderna på presenterna som stora sonen skickade från USA och här kommer dom, föreställande både vuxen- och barnpresenter :) Det jag glömde fota var ett gäng med olika sorters godispåsar med Janne Långben på men så är det när tant är virrig!

Snorpans fina två-årskepa

Mamma- och pappapresenter som enligt sonen ska användas till vuxensaft av olika slag :)

Robusta snaps... eller vuxensaftglas

Klubbor till alla hemmavarande

Småsyskonens klubbor

BästMatte har fixat till bussen så nu har den sommarsulor och fått en rengöring av lacken :) Nu är det bara fälgarna som ska putsas lite, sen tror jag att min roliga, skrattande
"har- du- tvättat- bilen- än?"
"du- kör- olagligt- med- vinterdäck!"
"har- ni- putsat- fälgarna"
- kollega kan slappna av... ett tag iaf ;)

Lillbilen rullar fortfarande olagligt då det är minst lika olagligt även om vi skor om den med dom sommardäck vi har. En rolig utgift- not!

Ujuj, nu är det lite hushållssysslor som måste skötas. Jag tror inte att jag kan komma undan med ursäkten att det brusar i öronen, disk- och tvättmaskinen har kört klart och båda vill tömmas för att fyllas på igen och detta kan man faktiskt göra med eller utan hörsel- tyvärr ;)

Ha en skön torsdag!
KRAM ❤

onsdag 24 april 2013

Igår var en crapdag...

...av några anledningar, dagen började dock bra.
Jag lämnade en glad snorpa på dagis, iklädd sin nya specialbeställda tröja som hon fått av fam.Burström

Därefter rullade jag till jobbet för ett lärorikt och extrainsatt stoppskift. Fick snällt stanna till en snabbis efter inpassering genom våra områdesgrindar då jag inte ville bli mosad av framrullande tåg ;)

Jag hann bara vara på jobbet en halvtimme innan det var dags för min inbokade hälsokontroll. Tog hojen och trampade till FHV där jag startade min kontroll hos sjukgymnasten.

Efter samtal så kom minus nummer ett: midjemått. Ehh... Jag ligger på övre gränsen till det hälsosamma måttet på 88cm... rätt många cm över! Men ingen fara tyckte sjgmn, det kunde ju vara värre ;)

Sen kom minus nummer två: jag måste försöka stabilisera min vikt och sluta rasa i vikt! Man ska bara tappa 10% av sin vikt, sen ska man stå still i 2-3 månader så att hormoner och allt annat komplext i kroppen hinner med innan man kan minska ytterligare 10%. Går viktraset för fort (-10,5 kg på 3 månader i dagsläget) så far hela kroppen illa, fysiskt och psykiskt även om man inte kan tro det när man känner sig euforisk vid för stora kläder och smidigare kropp. Visst fattar jag att det kan vara bra men jag bantar ju inte direkt med mening, försöker verkligen få i mig mat trots min brist på hunger och aptit!

Minus tre kom när jag skulle trampa på motionscykel i sex minuter med pulsband under mina svettiga hängpukor. Låg på godkända gröna indikatorområde och kände att belastningen var "något ansträngd". Efteråt så skrattade sjgmn gott och sa att jag var unik. 10% av människorna går inte att mäta via cykel och jag var en av dessa procent. Detta beror på min medfödda höga puls som jag vet med mig att jag har. Pulsspinningen på Sensia har klart och tydligt påvisat detta förut. Fortfarande skrattande så sa han att enligt testsiffrorna så hade jag kondis som en 90-åring och här var även jag tvungen att skratta även om ögonen höll på att hoppa ur sina hålor och hakan slog i skrivbordet. Alltså, nog för att jag hade räknat med ett dåligt resultat men nån måtta på eländet får det väl ändå vara! Nittio år!! Han liknade värdena med en person som går tre trappsteg, stannar och vilar nån minut, går tre trappsteg till osv... En tröst i det hela var att själva kurvan visade att jag har god grundfysik då hjärtat fort jobbade upp sig och planade ut så han tyckte jag skulle ta testet med ro :)

Sämre kondis hade gett en mer långsam stegring på röd linje. Min var stabil hyfsat snabbt vilket var ett bra tecken :)
16.00 ska ligga över 35.00 för min ålder, vikt, längd och kön

Nästa steg var att träffa sköterskan som gick igenom mina testresultat inkl blodprover och allt såg mycket bra ut.
Blodvärde 144 (117-153g/L)
Blodsocker 5,3 (<6,3 mmol/L)
Blodtryck 117/82 (141/91 mm Hg)
Puls 84 (hög men ändå normal)
CDT <1.0 (<2.0%) =alkoholmarkör
Lungor 83,2 (>70%)
Vikt och midjemått håller jag för mig själv, dom var ju inte riktigt lika bra ;)

När vi kom till hörseltest så berättade jag om mina hörselproblem som kom för två dagar sen och hon ville kika om jag hade någon vaxpropp (som vc trodde men som FHV skulle få kolla upp innan jag satte iväg och köpte Revaxör)
Kliniskt rena öron, blanka och fina trumhinnor som rörde på sig när jag höll för näsan och blåste. Hon ville göra ett hörseltest i kuren och resultatet blev klart sämre på det högra örat som är betydligt mer "plugg". Dessutom tyckte hon att mönstret på resultatet var skumt, jag hamnade i två olika områden (men be mig inte förklara i detalj för jag lyssnade bara med ett öra (hehe vad rolig jag är! :)) Hon skulle konsultera med vår läkare och återkomma men det hon misstänkte var "Sudden Deafness", alltså "Plötslig Dövhet"! Va, vad sa hon? Hörde jag rätt? Jag satt som ett frågetecken, detta var något som jag aldrig har hört talas om!

Efter en timme ringde hon upp och sa att läkaren ville att jag kom tillbaka kl 14 för att undersöka öronen. Efter lunchintag och arbete i storm och regn utomhus så återvände jag på utsatt tid till FHV. En ny koll i öronen och test av reaktion med en stämgaffel så ringde läkaren till öronmottagningen på lasarettet för att rådgöra med en öronspecialist. Att drabbas av detta i ett öra är ovanligt och båda öronen är ännu mer ovanligt. Slutgiltig dom- och dagens minus fyra- blev diagnosen som det först spekulerades i och jag blev ordinerad en stark kur med cortisontabletterna Prednisolon och en remiss för uppföljning på öron. Då tog jag mitt pick och pack, duschade och bytte om och avslutade för dagen. Hämtade ut medicinen och sjukanmälde mig veckan ut för att vila öronen från allt glammande ljud och anspänningen som blir när jag ska koncentrera mig på att urskilja ord i en grötig massa. Minus fem blev känslan av att inte ha hunnit göra någon nytta på jobbet, mesta tiden gick åt på FHV :(

I mitt förvånade och förvirrade tillstånd så googlade jag på Plötslig Dövhet och hittade en blogg skriven av en man som varit drabbad. Mångt och mycket känner jag igen och han är fantastiskt duktig på att uttrycka sig i skrift. Kika in på En blogg om plötslig dövhet om du är nyfiken att läsa om hur han haft det. En av dom saker jag fastnade för var en länk som jag själv länkar in HÄR ang just kortisonbehandling. Att snabbt påbörja behandling och gärna vila i relativ tysthet sägs påskynda läkningsprocessen men jag gissar att detta, liksom många andra saker här i livet är individuella :)

Enligt läkaren är prognosen god för att jag ska få tillbaka full hörsel men lite okul är det att läsa om tillståndet;

Det ska ju vara jag!
Glädjande besked fick jag dock av maken som skickade en länk från Aftonbladet på min mail. Hoppas hoppas!! :)

Vilken kombo med fylleframkallande Tramadol och speedande Prednisolon!! Woohoo! Nån som är sugen på ett raveparty?! Fast helst utan musik såklart, mitt Tinnitus- tjutande/brusande/pipande högeröra och trumhinnevibrerande vänsteröra vill helst slippa oljudet från stereon ;) Nä okej då, jag tror vi skippar den usla idén och så försöker jag locka hit JB med lite sömnpulver, det känns behövligt!

Sov gott mina vänner och ha en bra morgondag!
KRAM ❤

måndag 22 april 2013

Häxan surtant...

...har vädrat sitt fula plyte idag! Jag skjutsade skolbarn på morgonen och var lite lättretlig sen igår. Jag vaknade nämligen med lock i båda öronen igår vilket gjorde mitt tolvtimmarsskift på jobbet till en mara. Inte nog med att jag hörde dåligt, jag fick känningar av balansnerven och var lite svajig och lätt illamående mellan varven. Känslan var precis som att jag var salongsberusad och satt med hörselproppar i öronen, det susade i dom och jag hörde min egen puls dunka i skallen. När manöverrummet fylldes med basiga mansröster mellan varven så glammade det bara för mig och trumhinnorna vibrerade. Skitskumt! Detta var kvar i morse så nu har jag ringt vc för att rådfråga vad jag kan göra för att slippa eländet. Humöret påverkas som sagt oxå och det blev påtagligt när jag släppt av sista barnen vid skolan och rullade hemåt. Det första irri-momentet kom när jag mötte en för säsongen uppvaknad cykelhuligan utan trafikvett. En tjej i uppskattad 12-årsålder kom cyklande mot mig på min sida av bilvägen- och inte ska ni tro att hon cyklade åt sidan eller ens hade ögonkontakt. Hon tittade snett framåt (mot skolgården) och bara paddlade på med tramporna trots att hon absolut inte kan ha undgått att se min familjebuss. Om hon mot förmodan inte såg mig så borde hon ha klivit upp tidigare så hon hann få upp ögonen ordentligt innan hon begav sig av hemifrån. När hon var fyra-fem meter framför mig så var jag tvungen att väja över i motsatta körfält och gissa om jag var sugen att lägga mig på tutan! Men då hade hon väl kissat ner sig av rädsla och varit tvungen att vända hem igen för klädbyte med sen ankomst som följd och det ville jag inte vara orsak till *flinar*

När jag lämnat området vid skolan skulle jag göra en högersväng ut på en väg där det är högerregel, och jag kom från höger vilket skulle ha gett mig företräde. Två bilar kom körande från vänster och ingen av dom hade ens funderat på att bromsa och släppa ut mig och därför stod jag kvar med nosen nästan ute på vägen, svärandes för mig själv. Hade jag haft en skrotbil så hade det varit lockande att sakta smyga ut så dom fick tvärnita... men det hade jag inte gjort ändå när det väl hade kommit till kritan för även om jag har ett sjuhelsikes trafikhumör så är jag vettig nog att inte agera farligt och orsaka olyckor- men tanken fanns där iaf ;)

Väl ute på vägen så kom jag till en fyrvägskorsning och även där råder högerregel. Givetvis blev det så att vi råkade bli en bil i varje väderstreck och alla saktade vi in och stannade av, i väntan på att den till höger om oss skulle köra. När ingen gjorde en ansats till att hitta gaspedalen så drog jag nytta av mitt morgonhumör, blixtreagerade och trampade ner gasen och raketbussen sköt iväg genom korsningen. Med ett leende rullade jag hemåt :)

Väl hemma så hittade jag toaletten i ett.. mindre städat skick. Det verkar som att den två-åriga toalettmarodören varit framme med en snorig näsa som behövt snytas...

Fräscht! Nej, vi har inte riktigt lyckats med uppdraget "slänga- skräp- i- soporna"... inte än ;)

I helgen som var fick jag en glad överraskning! Stora sonen har förlängt sin aupair- anställning ytterligare ett år och som tack för det så bjuder hans värdfamilj på en hemresa och två veckors semester hemma i sommar :) Enda smolket i glädjebägaren är att stora dottern är på tre veckors språkresa i England precis då så hon missar hans vistelse helt! När hon hörde det bröt hon ihop och gömde sitt gråtande ansikte i händerna. Den spontana sorgen hittade givetvis min ON-knapp och även jag började lipa, även BästMatte blev rörd till tårar men han kan behärska sig bättre än jag så han storbölade inte. Våra tolvåringar sneglade lite generade på känslospektaklet när vi kramades, torkade tårar och snörvlade men dom sa inte så mycket. Reaktionen kom sen i ensamhet för bonusdottern som var ledsen, dels för sin "storasysters" skull men det var även en reaktion på att vi vuxna varit ledsna. Som jag sagt förut så är det inte så lätt att se föräldrar gråta och eftersom familjens barn är van vid mina "lille-skutt-tårar" så tror jag att hon rördes mest av sin pappas tårar som är ytterst sällsynta! Han blir oftast tårig av stolthet och glädje när någon av barnen presterar (speciellt vid idrottsliga aktiviteter) men då glänser det bara i ögonvrån så vi snackar ingen egentlig gråt ;)

Vi lär inte få så väldigt många dygn med sonen för det är många han vill hinna träffa och mycket han vill hinna göra. Han har sin pappa och den släkten och en hel drös med polare som han vill umgås med förutom oss och våran sida av släktingar men jag är ändå glad att han kommer hem. Det blir spännande att se Sallys reaktion, även om hon pratat och busat med han på Skype så har hon inte träffat han på nio månader när han kommer så jag tippar på reservation och blyghet dom första tjugo minutrarna. Sen kommer det att lossna :)

Skärmdump som Simon tog vid senaste Skype-samtalet hem (sorry sonen för att jag snodde den från din blogg)

Jag gissar att snorpan kommer att få slita sitt hår den dag då hon börjar bry sig om sitt utseende och ska fixa till sig. Hennes hår är nämligen inte av denna värld! Vi måste vattenspreja och kamma grundligt varje morgon för hon får alltid värsta rufset med småtovor i- varje dag!

Oftast är det hennes vänstra sida som är värst stökig ;)

På tal om annat... Imorn ska jag genomgå min första hälsokontroll på vår egen företagshälsovård på jobbet. Jag vet inte riktigt allt som ingår men förutom svar på förra veckans blodprover så kollas blodtryck, lungkapacitet, hörsel och kondition (på motionscykel) Jag har inga större förhoppningar om nåt vidare bra resultat på konditionen men i övrigt finns nog inte så mycket att anmärka på. Dessutom ska jag gå ut och jobba extra imorn. Vi påbörjade vårstopp på våran avdelning igår och under hela veckan ska vi stå för rep, ombyggnad och allmänna förbättringar. Jag har inte hunnit vara med på så många stopp då dessa faller in lite olika i skiftcykeln vilket gör att man råkar vara långledig ibland. Därför är det toppen att kunna ta nåt extraskift så att jag kan se, göra och lära mig :) Sen jobbar jag tre förmiddagar innan jag blir långledig då det är dags för våran resa till stora sonen!

Vikten knatar sakta men säkert åt rätt håll! Jag fick göra ett besök i klädautomaten på jobbet för att hämta ut en mindre storlek på arbetsbyxorna eftersom grenen hängde 1,5 dm nedanför normalt läge och tyget korvade sig i midjan då jag drog åt bältet. Känns kul att "byta ner sig" ;) Nya byxor behövs även på fritiden, dom nuvarande hasar ner!

Jästarns vad mina öron är irriterade! Nu ska jag leka med gullrumpan, fixa lite lunch och söva henne ute i vagnen innan vårdcentralen ringer upp mig. Hoppas dom har någon bot så att jag kan höra normalt igen.

Ha en skön måndag och ta hand om er!
KRAM ❤

onsdag 17 april 2013

Att åldras med stil...

...är inte det lättaste, speciellt inte kroppsligt sett!
Inte nog med att man blir skrövligare, allt blir liksom mer dallrigt och hängigt. Dragningskraften gör verkligen sitt jobb och inte bara pukorna och röven halkar ner några våningar, även magen vill gärna hänga mot troskanten.
När stora dottern var i femårsåldern höll hon på att orsaka en bilolycka pga ett skrattanfall med tåriga ögon och dålig sikt som följd. Vi var ensamma i bilen när hon plötsligt kläckte ur sig, helt från ingenstans;
"-När jag blir stor ska jag ha hängbröst!"
"-Jaså, varför då?"
"-Jo för det har du och jag tycker att det är så fint!"
What?! Inte ens 30 år och redan innehavare av hängpukor?! ;) Jag har under totalt tre års tid ammat tre barn innan 27 års ålder så inte såg dom väl ut som en tjugoårings toppiga fasta meloner så hon hade en poäng där. Av barn och fyllisar får man som bekant veta sanningen, hårt och skoningslöst, hehe. Det sved dock inte så mycket eftersom hon tyckte dom var fina och eftertraktansvärda :)
Jag tvivlar att hon tycker likadant nu som 15-åring, hängpattar är oftast inte åtråvärda när medvetandet blir större! *skrattar*

Efter ytterligare ett barn och ett års amning så kan man väl inte direkt påstå att dom ändrats till det bättre!
Sen januari har jag gått ner -9,5kg *klappar om mig själv* vilket gör att BH-kuporna inte fylls ut riktigt helt även om jag rullar ihop pukorna och trycker in dom.
När jag har kläder utan fickor så får BH:n fungera som standin och jag brukar förvara snusdosa och ibland även mobil där ;) Tänk dig hur tomma och skumgummiaktiga pattarna är när jag lyckats med konststycket att "tappa bort" dessa tingestar. Jag hittar dom inte alltid fast jag vet att dom är där ;) Snusdosan är extra lurig, liten som den är och i det närmaste "sjunker in" i skumgummit!

Att man kan leta sig halvt fördärvad för att hitta mobilen när den ligger fast förankrad i BH:n är lite mer anmärkningsvärt men å andra sidan så har det hänt att jag kutat runt som en iller och letat telefonen samtidigt som jag pratat i den så det är kanske en kombo av dallrig kropp och halvtaskig uppmärksamhet/minne!

Jag är inte så fåfäng att jag skulle tordas (eller ha råd) att lägga mig under kirurgernas skalpell och operera mig. Inte för utseendets skull. Men eventuellt kan jag tänka mig att göra det för min hälsas skull. Min fina mamma drabbades av en aggressiv form av bröstcancer för några år sen och jag vill verkligen inte genomlida det hon fick gå igenom med operation, strålning, cellgifter, håravfall, illamående, för att inte tala om det psykiska lidandet! Av den anledningen kan jag nog tänka mig att skrapa ut all vävnad och fylla dom med konstgjort material. Men som sagt, det är en kostnadsfråga för jag gissar att vi får ta det ur egen kassa. Jag och mamma har påbörjat en cancerutredning pga att det faktiskt finns en hel del cancerdrabbade i släkten men vi har strandat. Vi har kommit till den punkt där vi måste be överlevande anhöriga om tillåtelse att lämna ut journaler till utredningen och det känns obra att riva upp gamla sår hos släktingarna och nu vet vi inte hur vi ska gå vidare. Kan man eliminera risken för en sorts cancer så är det givetvis värt pengarna som en operation skulle kosta men just nu i den fas i livet som vi är i så gräver det stora hål i familjekassan. Men visst, kan familjen få ha kvar en "frisk" mamma längre så är det ju inget att snacka om. Man kan aldrig gardera sig helt men att ta bort ett påtagligt ärftligt hot är ett steg i rätt riktning!

Lyckas jag med konststycket att få bort dom överflödiga 14-15 kilona som är kvar så lär mina pukor eka i sina tomma påsar men den smällen tar jag gärna om jag kan bli lättare i kroppen ;)
Nu när vägarna tinat fram så är det dax att vårserva fina cykeln och avverka 1,2 mil/arbetsdag. Då får jag lite mer draghjälp med viktminskningen :)

Om 16 dagar får vi krama om stora sonen- äntligen!! Det är 7 månader sen jag fick stå på tå och hålla min långa son i min famn och jag längtar. Jag lär ju som tidigare nämnts böla som en gris vilket jag tror att även maken och sonen kommer att göra men en flygplats är väl det "rätta" stället att visa sina känslor på! Där finns nog alla känslor representerade i form av saknad, sorg, glädje, lättnad, besvikelse... ja alla sorter du kan tänka dig!
Samtidigt som jag håller på att längta ihjäl mig efter Simon så är jag nyfiken på landet och nervös för "storheten" i det hela. Att komma till och vara i USA är ju inte precis som en vanlig charterresa till Turkiet. Säkerheten är rigorös och intrycken större. Men det är verkligen något att se fram emot :) Tyvärr så hinner vi inte uppleva New York som vi hade önskat men både jag och maken jubilerar jämna år nästa år så vem vet, vi kanske ger oss själva en resa i present ;)

Nejmen... Inte hinner jag sitta här och drömma mig bort, jag ska ju jobba eftermiddag för böveln så jag tar mina droger, min vädervärkta sladderkropp och mitt glada humör och ger mig av mot nya utmaningar och trevliga kollegor :)
Ha en bra onsdag min fina läsare och du- glöm inte att jag är en sucker för kommentarer ;)
KRAM ❤

fredag 12 april 2013

Min stora kärlek...

...BästMatte är med i dagens Expressen. Reportern hade uppenbara problem med dom inblandades namn men shit happens :)

En reporter och en fotograf gjorde ett besök i stan för några dagar sen och kände på pulsen i den hockeyglada och tudelade staden. Det är nog ungefär 50/50 när det kommer till Skellefteå- och Luleåfans och det är inte undra på då vi geografiskt sett ligger mitt mellan städerna.

Expressen besökte bl.a vår arbetsplats Smurfit Kappa och träffade tre supportrar från vardera lag och efter snack så spelades bordshockey med LHF- och Saikhockeyspelare på plan. Ett roligt påhitt som fotades och en av representanterna från tidningen sa att första målet skulle visa på vem som vinner finalen. Jag hoppas att det blir en sann profetia eftersom Matte som spelade med Luleålaget slog in första målet :)

Även inom familjer såsom våran egen så finns båda lagen representerade. Vi har som bekant två barn som brinner för Västerbottenslaget, två som inte bryr sig nämnvärt (även om snorpan ivrigt ropar "heja luläää" vid väl valda tillfällen) och övriga fyra har Norrbottenslaget närmast hjärtat. Jag brukar skoja att Sally fått Luleå med modersmjölken och vi förser henne givetvis med saker från souvenirbutiken i form av kläder och ryggsäck men det skulle inte förvåna mig om hon blir totalt ointresserad av hockey i slutändan ;) Trots att vi småterras och skojas inom familjen så är det viktigt att alla vet att man har ett eget val och att man är lika accepterad och älskad oavsett! Vi har även försett våra barn med lagmuggar som hänger på krokar på väggen så vi är inte trångsynta även om vi med stor sannolikhet hade öst på med mer saker om vi fick sponsra vårt lag ;)

Mannen jag delar mitt liv med är värsta tänkbara retstickan och drar sig inte för att kaxa överallt där han kommer åt (inte bara gällande hockey) och han får heta slevar tillbaka mot sig. Jag däremot håller en låg nivå och passar mig noga för att ge gliringar, pikar och kommentarer. Varför? Jo för att jag inte tål att få något tillbaka, jag blir många gånger uppriktigt sur eller rentav arg. När det kommer till idrott så är jag tyvärr humorbefriad, åtminstone när det rör lag som ligger mig varmt om hjärtat (Luleå vid hockey, Wibax/Öjebyn vid innebandy och Piteå vid fotboll) Beklagligt men sant! :(

Egentligen har jag inget emot spelskickliga Saik som lag men jag blir så anti pga vissa av deras fans. Dom som med dålig självinsikt påstår att (vi) Luleåsupportrar beter oss så illa, är så barnsliga och otrevliga- dom som uttalar sig så borde se sig i spegeln och lyssna på sina gelikar. Jag vet att många LHF-supportrar låter illa och beter sig likadant men ingen ska inbilla sig att det är annorlunda med många som håller på Saik. Ofta hör man inte det otrevliga som sägs och skrivs när det är åsikter man delar själv och jag tror att detta gör att man blir "hemmablind" oavsett vilket lag man håller på. Jag säger inte att det otrevliga stämningsbidragandet gäller alla- långt därifrån, för dom flesta på "vardera sidan" är högst normala trevliga hockeyintresserade individer men goda kålsupare finns i lika stor utsträckning bland båda supportersidorna! Man ska inte kasta sten i glashuset.

Många tycker att det är en drömfinal men för mig känns det ibland som att man kan lägga ett mar framför dröm för oavsett vilket lag som vinner så kommer det att bli jobbigt på jobbet, fb och i vardagen. Givetvis mår jag inte dåligt om Luleå drar det längsta strået och vinner för det bekommer mig inte på samma sätt men vinner Skellefteå så är det bara att logga ut från fb dom närmaste månaderna för annars lär mitt blodtryck spränga flera kärl. Trots att inte JAG delar ut gliringar eller retfulla kommentarer så lär jag drabbas ändå eftersom att det skrivs allmänt till alla "drabbade". På jobbet är det inte lika illa ändå, jag har övervägande Västerbottensanhängare på min avdelning och mitt skift men dom beter sig bra även om vi kan ha en retsam jargong ibland. Dom är aldrig otrevliga eller skrytsamma och då känns det okej även om vi (fasansfulla tanke) skulle förlora :)

Ibland önskade jag att jag var helt obrydd om hockeyn men nu är jag ju inte det. Att jag skulle hålla på något annat lag än Luleå finns inte heller på världskartan. Jag är född och uppvuxen (under mina första 11 år) i Luleå, den andra halvan av släkten som inte bosatt sig i Piteå bor kvar där så jag har starka rötter och känslor i den staden (med dess tillhörande lag) som många ogillar. Även om många tycker att Luleå-bor är ytliga, otrevliga och har lite storstadskomplex så har jag aldrig upplevt det så men... alla har rätt att känna och tycka vad dom vill oavsett vad jag känner och tycker ;)

Mitt hjärta vill (så mycket att det värker) att Luleå ska ta hem guldet men min hjärna tror att Skellefteå fixar sin tredje final och spelar hem den åtråvärda Le Mat-pokalen. Tråkigt men så känns det och jag hoppas innerligt att jag känner fel. Västerbottningarna blir en svår nöt att knäcka!!

KRAM ❤

Fredag...

...och vi är lediga! Jag och snorpan har inga planer och det är nog det skönaste med dagen. Vi har haft en lugn frukost utan trotsiga utbrott och jag hoppas att dagen fortsätter på den inslagna banan- trotsfritt alltså! :) På sistone har hon fått små olater som inte gillas, bland annat så har hon hittat den högre oktaven i rösten. När hon blir arg eller sur så spärrar hon upp ögonen samtidigt som hon skriker med fullöppen mun och ljudet påminner om en ihållande, skärande siren. Våra öron gråter! Som pricken över i-et så slänger hon det hon för stunden har i handen så nuförtiden flyger det saker i väggar och golv med full kraft. Allt detta när hon inte får som hon vill, vilket sker rätt ofta efter att hon kommit på att hon är en individ med egen vilja och krav ;) För nån dag sen blev jag så inihelsikes less så jag spände ögonen i henne och gastade ihållande rakt ut mot henne precis som hon gör mot oss. Hennes ansikte visade den chockade förvåning som drabbade henne för stunden men i nästa andetag så tog hon sats och upprepade sitt vrål. Funkade alltså inte *suck*
Snart väntar väl fasen när jag måste lägga mig raklång på affärsgolven bredvid min dotter och likt henne flaxa med armar och ben samtidigt som jag stämmer in i hennes skrik... För jag tvivlar att vi förskonas av den händelsen framöver. En varning utfärdas härmed till alla besökare på stans mataffärer, håll er undan och tillkalla inte personalen! Jag är inte i behov av tvångströja, jag är bara en vanlig mamma som i brist på tålamod och pedagogiska övertalningsargument tar till lite drastiska metoder. Det kanske inte heller funkar men det är värt ett försök ;)

Om någon skulle ha vägarna förbi här så behöver ni inte ta av er skorna för här ligger det ändå flingor, leksaker, matrester och saftfläckar överallt. Även om vi plockar, torkar och håller efter så är det nästan till ingen nytta. Fröken fräken hinner överallt och drar fram allt som kommer i hennes söta små barnhänders räckhåll. Får man trängande behov och måste uppsöka tronen så kan även räkna med att få kryssa fram mellan...

...och...

Gullrumpan har påbörjat en egenhändig potträning vilket gör att vi hittar blöjor på dom mest underliga ställena. En dag hade jag en blöja nerstoppad i min ena sko, visserligen en torr blöja men ändå... Vi har lite uppfostringsjobb när det gäller var man slänger förbrukade saker ;) Hon är fantastiskt duktig, många gånger när hon placerar den lilla, lena rumpan på pottan så blir det resultat och stoltheten över kissandet är stort, både hos henne och oss föräldrar. Dom kringslängda blöjorna är mindre roliga men vi kutar runt och plockar upp dom i parti och minut. Så fort hon kissat vill hon givetvis ha en ny blöja på sig och denna önskan får hon faktiskt igenom men gissa om blöjkontot gråter! Nåja, det är en övergående fas, snart fixar hon dagarna utan blöja och då får vi njuta av känslan av rikedom :)

Faster Maggan har gett ett packe sockar åt snorpan och givetvis hittade hon dessa, dessutom lyckades hon öppna förpackningen och få isär paren så för en stund sen hade jag ett nytt slagfält i hemmet

När jag sa "snälla Sally, kan du plocka ihop dina sockar?" så gjorde hon det och la alla i en hög på kökssoffan :)

Mellanlandning innan jag gömmer undan dom i hennes garderob

Det är ju tur att hon är så förbaskat söt och att vår kärlek till henne svämmar över och är oändlig ;) ❤

Vi har även hunnit studera en ekorre som åt frukost hos grannen samtidigt som vi intog dagens första mål

Spännande värre så vi fick göra en paus i ätandet

Det ser inte riktigt klokt ut på vår tomt för tillfället men det är för att BästMatte varit duktig och sågat ner några luggslitna träd mellan oss och grannen

En stor rönn och några fula buskar åkte i backen och när snön har försvunnit så ska även två skräpande, lutande tallar få offra sina liv

Vi kommer att plantera några nya buskar eller träd till våren för även om våra grannar är trevliga och bra att ha att göra med så behöver vi inte ha insyn i varandras hem ;)

Eftersom inlägget på ett eller annat sätt innehåller ett virrvarr av skräp och känslor så ska ni få se vad jag åstadkom igår på jobbet. Vi hade en repetitionskurs i svetsning och skärbränning och det behövdes då det gått tre år sen förra kursen. Jag har inte rört någon utrustning sen dess så det var både roligt, givande och lite svårt att greja på med metallerna. Det sista jag gjorde innan full dag, var den här (erbarmeligt fula) tingesten som jag svetsade ihop av fyra bitar

Om jag tog hem den?! Nejnej, den åkte i återvinningslådan! Vad skulle jag ha för användning av detta skräp? Men trots att den blev ful och lite sned så var jag ändå lite stolt att jag fått ihop svetsar som faktiskt var funktionsdugliga.

Under eftermiddagen och kvällen så hettade min hud lika mycket som om jag hade suttit i stekande sol i Turkiet. Ser t.o.m ut som solbränna :) Jag gissar att det har nåt med dagens övningar att göra, svetshjälm till trots

Även öronen är tomatröda ;)
Det syns att jag hade polokrage på tröjan, snyggt!

Nu har ni bombarderats med bilder så jag tror vi nöjer oss för nu. Trots ett försiktigt solsken ute så stannar vi inne ett tag till för nu singlar det ner snöflingor. Jag är rätt mättad på snö och dessa småflisor lär knappast stanna kvar på marken men jag tycker ändå att snömolnen kan ge upp för den här vintern och ge sig av! Nä, nu proppar vi i oss C-vitaminer och njuter av varandras sällskap en stund innan det är dags för dagens promenad och lunchvila i vagnen.

Ha en skön fredag mina läsarvänner ❤ KRAM