Jävla irriterande...

...att mötas av nonchalanta människor inom vården! :( *morr*

Vi är inga nervösa, oerfarna föräldrar som är hispiga i onödan men den känslan fick vi igår när vi hade kontakt med vårdcentralen.
Det började redan i förrgår med att jag ringde till BVC för att rådfråga och ev få komma och visa upp Sallys händer och fötter efter en jobbig natt med lite sömn och mycket kliande. Sköterskan var på kurs i tre dagar så jag ringde vanliga VC- numret och fick prata med en sköterska men detta har jag redan berättat om.
Efter en ännu jobbigare natt och ett samtal med en vän så ringde jag en annan VC och pratade med den BVC- sköterskan för att få råd då vi upplever att varken kortisonsalvan eller Tavegylen hjälper. Hon tyckte dock att det var svårt att sätta en diagnos på ett telefonsamtal och efter en trevlig pratstund så gav hon rådet att ringa våran VC igen för att få en tid så vi kunde få visa upp hennes händer och fötter. Hon tyckte att vi var erfarna föräldrar med sunda frågeställningar och att vi hade rätt till en kontroll. Sagt och gjort så ringde jag vår VC igår och blev uppringd av en annan sköterska än i förrgår. Jag förklarade situationen och sa att jag gärna ville att någon sakkunnig åtminstone kunde kolla på henne så vi då behandlar rätt åkomma.
Sköterskan som inte presenterade sig med namn när hon ringde (oproffsigt!) lät som att hon tyckte det var onödigt men bokade iaf in en tid under eftermiddagen "så att vi kunde känna oss lugna" Tack för det!

BästMatte åkte dit och kom hem med sur min och en ramsa av svordomar. Han upplevde att läkaren var väldigt nonchalant och med lätt ovilja tittade nån sekund på Sallys ena hand och sa att det var höstblåsor. Han upplyste att dom redan hade konstaterat diagnosen på deras morgonmöte. Jätteproffsigt att göra det efter ett telefonsamtal- not! Han hade redan bestämt sig innan Matte och Sally kom kändes det som.

Detta gav såklart vatten på Mattes kvarn ang privata vårdalternativ. Hans andra två barn är listade på en privat hälsocentral men för mig känns inte det alternativet aktuellt. Normalt så träffar vi gulliga personer på VC, ett ställe som är beläget på gångavstånd hemifrån och eftersom jag och mina biobarn gått där under många år så känner jag en trygghet i att jag känner till majoriteten av personalen och vice versa. Dessutom upplever jag att dom sätter av gott om tid när man är där i olika ärenden och eftersom min läkare är den bästa -för mig- så är jag kvar där.

Den dag då min läkare ev flyttar på sig så följer jag med för har man väl hittat en läkare som tar fibro på fullaste allvar och gör sitt bästa för att hjälpa så släpper man inte han/hon i första taget! Har man ett så "luddigt" syndrom så hamnar man lätt hos läkare som negligerar problemen eller som helt enkelt inte är nog kunniga.

För att återkomma till Sally så har vi iaf löst problemet med intag av den äckliga Tavegylen. Hon ska ha 10 ml/gång så vi sätter halva dosen i en liten medicinkopp och blandar i röd saft till muggen är full. Eftersom det är så kul att dricka ur allt som är smått så slurpar hon i sig allt och ber om mer :) Även fast hon ser att jag häller medicin i botten så dricker hon gärna hela groggen!

Slut kvar!

Vårtecken...

Igår grävde jag fram en doppresent som snorpan fick av Lisa och Pernilla med familjer. Hon behövde två år för att växa i den och nu är den helt perfekt! :)

Monteringsjobb för mamma

Hmm, vad gör man med stången?!

Med bortplockad stång gick det betydligt bättre ;)

Det följde med fina klisterlappar med Sallys namn men dom monterade vi inte nu, det viktiga var att få testa nya hojjen :)

Presenter...

Våra snälla mammor fotade presenterna och skickade bilderna åt mig så här kommer dom :)

En superenkel korkskruv...

...på stativ, inte helt oäven att ha ståendes framme.

En presentförpackning innehållande fyra olika öl och ett glas...

...inköpta på mysiga mikrobryggeriet/ puben The Pike som vi hann besöka tre gånger :)

En tidig morsdagspresent i form av fyra burkar med hemgjord sylt, gelé och marmelad- vad man vill ha det till

Lite ströbilder...

Ärlighet varar längst ;)
"Why Lie, trying to get weed or beer"

Space Needle by night!

Problemlösning a'la Seattle

Funderade på att köpa den här tröjan till familjens pappa som har tre döttrar i sin närhet :)
"DADD- Dads Against Daughters Dating.
Shoot the first one and the word will spread"!

Många Segway-burna vakter cirkulerade i Seattle center

Jag tror att stora dottern (och kanske även bonusdottern) skulle kapa av sin hand för att få vara här just detta datum! ;) Arenan låg på gångavstånd från hotellet.

Sockerkick...

Sent igårkväll åkte jag till jobbet med några biskvier och denna sockerbomb;

Dumletårta

Eftersom jag har vård av barn den här veckan och hade tänkt bjuda på försenat födelsedagsfika i tisdags så stack jag iväg efter kl 22 och fick mig en trevlig prat- och fikastund. Jag kände mig verkligen välkommen tillbaka och det värmer långt in i ryggraden ❤ Även om jag är nervig inför körning av dom tunga fordonen kommande veckas för- och eftermiddagsskift så känner jag en glädje i att börja om! :)

En röst i natten...

Kl 03.00 var det kört för den här natten och en timme senare var det bara att ge upp och göra morgon. Lika bra att uppdatera bloggen nu då när jag vid det här laget redan har hunnit köra igång dagens första tvätt, bytt blöja på lillskrot, ätit frukost och kokat kaffe så maken (som strax ska stiga upp) hinner få en kopp innan avfärd till jobbet. Jag hatar tidiga morgnar!! Att jag dessutom ska på återkontroll på öronmottagningen 8.30 omöjliggör min förhoppning om att få dura till i soffan medan Disney Junior underhåller oss ;)

Jaja! Jag håller tumme och tå för att kommande nätter blir bättre- för allas vår skull. Ingen skrik-natt så dom stora barnen blir väckta. Ingen hand- och fotsmörjning gånger 25. Ingen leksugen övertrött tjej. Ingen slutkörd pappa som ska upp före 05.00. Ingen stenad mamma som måste upp före skam.

Solen skiner iaf så jag tror det blir en bra dag idag trots allt :)
Ha det så bäst och ta hand om er!
KRAM ❤

Slutklämmen...

...på resan kommer här som utlovat.
Vi packade i vild förtvivlan och fick nästan sitta på väskorna för att få igen dom! Vi shoppade så mycket att två incheckade väskor på ditvägen hade vuxit till antalet fyra på hemvägen ;) Vi fick t.o.m låna ett handbagage av Simon för att få med allt!

Strax före utcheckning kom sonen och hämtade oss på hotellet. Vi ville äta en sista måltid ihop (hopps, lät mer allvarligt än det var!) och tanken var att vi skulle på The Cheesecakefactory och käka för det stället var Simon van att äta på och där var det bra mat. Men hemfärden föll in på USA's morsdag så stället var knökfullt med folk så vi vände i dörren. Strax nedanför detta ställe hittade vi Blue Sushi och där gick vi in. Shit vilket häftigt matställe! Rejält tilltagna matplatser var placerade runt centrum av rummet, där kockarna stod och tillagade maten.

Runt hela platsen för tillagning rullade ett band runt och på detta band stod en uppsjö med olika rätter, inklusive efterrätter ;) Man satte sig alltså bara vid ett bord och plockade ner dom rätter man var mest sugen på och i takt med att platserna blev tomma så fyllde kockarna på med nya likadana rätter :)

Ville man beställa nåt personligen eller stoppa bandet ett kortare tag så tryckte man bara på en knapp så kom en servitris direkt eller så frågar nån av kockarna vad man önskar- smidigt!

Färgen på tallriken visade priset på rätten och det varierade mellan 2.50-6.00$ (~18- 42:-), alltså inte alls farligt dyrt! På stans Sushi&Te kostar det ca 10:-/bit och det är samma som det dyraste här.

Prisgrupperna

Våra första rätter

Lite mer mat

Förutom denna efterrätt som bestod av frukt (bl.a melon, blåbär, jordgubbar, vindruvor, ananas osv) så testade vi cheesecake och cupcakes med vit choklad- frosting ;)

Jag tror vi kom upp i ca 15 fat (om det räcker!) innan vi var klara och med tre stora drickor så hamnade slutnotan på ca 70$ (~500:-) + 14$ (~100:-) i dricks. Lite dyrare lunch men klart värt pengarna! :)

Avskedet på Sea-Tac blev som väntat jobbigt! Även om Simon kommer hem om ungefär sex veckor så skakade jag i kroppen och tårarna vällde fram när jag försvann in i sonens stora famn och fick varmaste, långa kramen! Detta tårkalas drabbade inte bara mig. Matte var rörd men jag tror att halva anledningen var för att jag var ledsen, han tycker det är jobbigt i hjärtat att se mig ledsen och då smittar det av sig på han ❤ Även om han kände som jag, att det är skönt att veta att vi lämnar Simon i dom bästa tänkbara händerna så är tomheten efter stora sonen påtaglig även hos han, älskade mannen!

Vi blev förvånade över att säkerhetskontrollen var mer noga när vi lämnade landet än då vi kom! Nu fick vi ta av oss sedvanliga saker som klockor, bälten och sportjackor och tömma fickor men vi var även tvungna att ta av oss skorna och skicka dom genom röntgen. Sen fick man gå in i en tubformad scanner, ställa sig med fötterna brett isär och hålla händerna över huvudet medan scannern snurrade runt kroppen. En vakt vinkade ut oss medan ytterligare en bad oss vänta till dom fick en grön skylt med "OK" på. Därefter var det bara att ta allt som passerat röntgen och återställa ordningen innan vi gick vidare.

Längsta flygningen var skön att göra bort först, enligt flygdata på stolsryggen så var sträckan Seattle- Reykjavik 582 mil. Jag lyckades inte slumra på den här etappen och kände mig lätt sliten vid framkomst på Keflavik. Där hade vi egentligen bara 50 minuter mellan flygningarna men många plan var försenade så det blev ytterligare en timme på flygplatsen så vi åt frukost och surfade på det fria wifi som fanns där. Bagaget behövde vi inte bry oss om då det var kirrat ända till Arlanda :)

Nästa tur på drygt tre timmar (och 214 mil) var tuff för då jäklar svällde fötterna upp och kändes som sprängfyllda vattenballonger! Samtidigt tänkte jag på den stackars två-meterslånga mannen bredvid mig som satt med sov-gamnacke innan vi ens hade startat. Han hade ont om plats för sina ben och när den framför han dessutom lutade bak sin stol så höll karln på att få höfterna baktryckta i bäckenet. Fy vad tufft att vara så lång på så litet utrymme! Jag kunde åtminstone sträcka ut mina ben under stolen framför mig. BästMatte hade investerat i två uppblåsbara nackkuddar på flygplatsen i Seattle och det var en dröm att ha en sån som stöd för huvudet!

Det isländska språket är lite festligt mellan varven ;) Dessa skyltar fotade jag på flygplatsen;

Sista sträckan var ju bara en dryg timmes flygning, som en piss i Missisippi ;) När vi kom till Luleå så hade vi varit igång i 27 timmar och av dessa hade jag sovit ca 2,5 timme så jag var hängmörad och plattrövad! När svärfar kom emot oss med ett stort leende och utbredda armar och välkomnade oss hem med en varm kram, ja då höll lipsillen på att tränga fram igen! Jag svalde och bet ihop för nån måtta på blödigheten får det vara! ;)

Vi var spända på snorpans reaktion när hon skulle se oss. Förra gången vi lämnade henne (en tredjedel så lång tid) så tittade hon bara på oss och vände ryggen till. Det var bara mormor som gällde då och oss straffade hon ut, åtminstone dom första 15-30 minutrarna.

Nu när hon såg oss så blev hon förlägen men kom springande med halversgråt i rösten och velade som en liten flipperkula på sin väg mot hallen men flög till slut upp i pappas famn och kramade fast sig runt hans hals. Vi började (såklart!) böla båda två och jag fick en gokram och "välkommen hem" av svärmor. Sen bytte vi kramobjekt och jag hade lillhjärtat i min famn. Underbart! ❤

Vi åt mat som svärpäronerna bjöd på innan vi tog barn och packning och rullade hem. Snorpan var mycket fåordig dom första timmarna, hon tittade mest på oss och ville sitta nära och nypa oss på händerna :) Så fort nån av oss gick på toa eller gjorde nåt så att hon inte hade oss båda i blickfånget så blev hon orolig och ville försäkras att vi "bara skulle...."
Givetvis ville vi ha henne mellan oss i storsängen trots att hon bara sovit där en gång sen hon började med egen säng! Trötta som galärslavar var vi men inte blev det mycket till sömn. Vi visste att hon fått några röda, kliande utslag i handflatorna strax efter att vi åkt och när vi gjorde henne klar för natten så såg vi att även fotsulorna var drabbade. Detta måste ha kommit till samma dag för varken mor- eller farföräldrar hade sett detta eller märkt att hon var besvärad av fötterna.

Vi strök på ett tunt lager kortisonsalva på händer och fötter med masserande rörelser och då låg hon stilla, som paralyserad. När vi frågade om det var skönt så nickade hon bara matt. Eftersom man ska vara försiktig med just såna salvor så tog vi mjukgörande salva resterande gånger under natten, en fot var och en hand var. Det blev som sagt inte många timmars sömn för nån av oss tre :(

Idag pratade jag med vc och dom trodde det var höstblåsor (ett virus) så vi får fortsätta med salvor och Tavegyl som är klåddämpande. Det sistnämnda gillar hon inte så innan sänggående ikväll så klippte vi upp ett hål i ena flärpen och hällde ner medicinen i festisen. Detta gjorde susen och peppar, peppar nu sover hon. Vi har även hämtat hem vår lagade buss (som även fick en service med kamremsbyte) samt övriga barn så nu är ordningen hyfsat återställd :)

Jag skulle ha jobbat em idag och natt ons-tors men för att allt ska flyta på bättre så blev det jag som tog VAB och Matte jobbar sina fm i vanlig ordning. Då löser det sig med barnskjuts till skolor och Sally får vara hemma från dagis några extra dagar för att undvika att ev smitta sina dagiskompisar och för att bli kvitt sin förkylning med hosta och snor. Lite småmysigt är det att få lite extratid med henne även om jag såklart ser fram emot att få träffa mina kollegor igen :)

Lite viktrapport: Jag ställde mig på mirakelvågen imorse och förväntade mig en uppgång på 2-3 kg åtminstone med tanke på allt vi svullat i oss! Matte trodde visserligen att alla timmar av promenerande borde göra sitt men nja... Ärligt talat så skiter man ju inte riktigt i ordning när man är på "bortatoaletter", inte jag iaf. En rejäl stund på det egna dasset lär ju göra susen, haha! Sorry om jag halkar in på skitsnack men nu är det ju jag som skriver så det är oundvikligt ;)
Men vet ni vad?! + 2hg på dessa 10 dagar i USA!! Det är ju bara en tömning av morgonblåsan! Happy times säger jag bara :))
Så- BästMatte hade nog rätt, vi har promenerat bort alla öl och mastodontstora maträtter *glad*
Edit; hade rätt om mitt eget dass! Kvällsvikten ligger på - 0,6kg jämfört med innan resan- detni! ;) Gissar att kommande morgonvägningar blir ännu roligare ;)

Bild på våra små presenter till våra snälla föräldrar får vänta nån dag till, Olga 96 år (=jag) har givetvis glömt fota tingestarna men det kommer. Jag lär knappast sluta blogga än på ett tag, även om frekvensen nog går ner till det mer normala ;)

Nu ska vi njuta av lillans andetag och regndropparna på taket!
Sov så gott allihopa!
KRAM ❤

Dag 10...

...och dags för hemfärd på USA's morsdag!
Det är med delade känslor som vi lämnar landet och sonen. Vi har dock fått ut en hel del och det är roligt men jag tror det blir tungt att lämna storkillen på flygplatsen :(
Det som återstår att göra nu är att duscha, packa och äta lunch med Simon innan han skjutsar ut oss till flyget. Klockan 12 checkar vi ut och 16.30 lokal tid går första delen av flygningen hemåt. Jag skriver inte mer förrän vi kommer hem, då kommer slutklämmen av den här resan.

Vi har fått godnattkramar av Simon nästan alla dar (vilket är mer än när han bodde hemma ;)) och det är något jag kommer att sakna! Samtidigt så vet jag att han har det jättebra i sin värdfamilj och med vetskap om det samt att han kommer hem två veckor i månadsskiftet juni-juli gör att jag överlever avskedet även om ett gråtfyllt vemod fyller mig!
Nu längtar vi hem till resterande fem barn och deras kramar ❤

Vi hörs igen när vi är på svensk mark!
Ta hand om er!
KRAM ❤

Dag 8...

...och jag fortsätter väl med mitt mattema :) Simon hade sin lediga dag så han hämtade upp oss och vi åt ännu en frukost ihop- den sista på länge är jag rädd för :(

En äckligt god våffla, två baconskivor, äggröra samt juice, kaffe och sedvanligt isvatten

En alldeles lagom frukost för mig. En sak som jag reflekterat över är att det första man får när man slår sig ner på ett matställe är ett glas isvatten- överallt! Sen kommer drycken man beställer och maten. Dom har oxå järnkoll på när innehållet i kaffekoppen eller vattenglaset minskar, då är dom genast där och frågar om man vill ha påtår (vattnet slår dom upp direkt så det har hänt x antal gånger att vi varit "ofina" och tvunget ha fått lämna halvfulla glas när magen varit proppfull ;))

Därefter drog vi återigen iväg till shoppingMeckat ca 40 minuter norr om stan. Den här gången var det betydligt varmare än förra gången, strålande sol och som mest visade mätaren 27 grader- inte direkt det bästa vädret att shoppa i men vi klagade inte då vi pausade i solskenet med varsin smaksatt frappucino :)

Lite inköp från denna sväng;

Matte köpte Nikeskor Lunarglide 4 för 65$ (~455:-)

Två par converse till snorpan 54$ (~370:-)...

...med kardborrestängning på båda! Vill ju inte skicka henne på dagis med knytskor som fröknarna ska behöva svära över ;)

Snäva (än så länge) jeans åt mig för endast 20$ (~140:-)

Mariners-tischa för 20$....

...samt en skön Marinersjacka (eller tröja) av märket Nike för 69$ (~480:-) NU är jag fit for fight! ;)

Åtta plagg till snorpan 55$ (~380:-)

Simon suktade efter en hockeytröja och istället för att ge han pengar till bensin så köpte vi han tröjan som han så gärna ville ha men tyckte var för dyr! Den var dyr men värd alla kronor när vi såg glädjen i hans ögon! TACK Simon för all hjälp med körning!

Skor beställda av svägerskan, till henne och kusin V 90$ (~600:-)

Bilfärden dit som tog ca 40 minuter tog nästan den dubbla tiden tillbaka. Nu vet vi hur trafiken kan masa sig fram trots tre-fyra filer!

Baseball...

Vi hann bara upp på rummet och byta om till matchkläder innan vi skyndade iväg till Monorailen. Vid ändplatsen gick vi en trappa ner och kom till en underjordisk väg där både bussar och tåg rullade- coolt! :) tack och lov fanns det reflexvästade vakter där som kunde guida oss vilken buss vi skulle ta för det var inte det lättaste att tyda busslistorna som fanns på väggarna! 7,50$ (~53:-) kostade enkel resa för alla tre, ungefär som monorailen. Efter reflexvästvakten hade bankat på bussen och hojtat fram till chaffisen att bakre dörren var klar så log han åt oss och önskade oss en trevlig upplevelse :)

Dagens bloop kom på bussen och ibland är det skönt att vara i ett land där bara ett fåtal förstår vad man säger- i detta fall så hoppas jag att maken och sonen var dom enda! Precis när en superstressad kvinna kom flåsande fram till bakdörren (där vi satt) och började gräva i väskan så stängdes dörrarna framför näsan på henne och bussen rullade iväg, trots att nån ropade åt chaffisen att stanna. Vid nästa hållplats säger Matte;
"- nu kommer hon och springer, hon som missade bussen."
"- va, har hon sprungit ända hit?!" (säger jag med uppspärrade ögon)
Matte tittar snett på mig
"-nä hon tog en annan buss och åkte hit med den för att kunna byta här!"
Öhhh.... såklart!
Sen började vi gapskratta alla tre över hur blond jag var! Jag blev tydligen alldeles röd i ansiktet. Men vad fan, jag har ju sagt att munnen är snabbare än hjärnan ibland- that's me! ;)

När en av tjejerna i bussen skulle av så frågade hon om vi skulle på matchen (vilket vår klädsel skvallrade rätt rejält om tror jag ;)) och eftersom vi satt kvar på våra rumpor så tipsade hon oss om att kliva av på samma hållplats som henne och bara gå över en bro för den vägen var tydligen närmast. Vi tackade så mycket och studsade upp från våra säten och mycket riktigt så var det absolut inte långt att gå!
Och vilken gåshud som ploppade upp när vi närmade oss stadion! Det kom en strid ström med människor och det var matstånd och försäljning överallt efter vägen!

Folk passade på att äta innan matchen- smart med tanke på dom priser som var där inne!

Gott om poliser var det oxå.

Ingången

Ha! En segway-guide snurrade runt utanför ingången...

...så vi frågade var vi skulle gå för att hitta våra platser.

En funktionärskvinna frågade om vi ville att hon skulle fota oss tillsammans och det ville vi såklart!

Min biljett. Sektion 118, rad 25 och plats 3 (vi hade köpt 1,2 och 3 för att få sitta längst ut)
Vi betalade 120$ (~ 800:-) för våra platser

Det fanns en hel del matförsäljning!

Wow det ÄR STORT!

Ville man ha jordnötter, sockervadd, glass, chokladdoppade jordgubbar, kalla drycker och lättare tilltugg så var det bara att höja armen eller säga till, dom gick rad upp och ner och sålde.

Maten var som sagt dyr men GOD och vi åt med andakt. En burgare med nåt strimlat kött, bbq-sås och coleslaw *slurp*...

...men Simon tog en annan variant vilket han nog ångrade när han såg köttet i sin burgare! Inte så lätt att äta med stil ;)

Innan matchstart så ställde vi oss upp, tog av kepor och lyssnade på en av dom sötaste versionerna av amerikanska nationalsången, framförd av en barnkör. Självklart blev jag gråtig av den söta sången och av den mäktiga stämningen!!
Låten hittar du HÄR.

I övrigt så spelade dom riktigt bra och blandad musik. Det var allt från Blueberry hills (fats domingo) och sweet dreams (eurythmics) till bitter sweet symphonie (the verve) och flera hårdrockslåtar. Huvudet vickade och fötterna stampade mest hela tiden när dom spelade musik :)

Tyvärr missade jag Mattes Twitterinlägg som visades på stora bildskärmen! Men jag kan säga att han höll på att göra i brallan av upphetsning när vi såg texten i storformat :)

Sonen köpte dyra men bamsestora och goda chokladdoppade jordgubbar och delade med mig. En liten förtida morsdagspresent kanske :)

Givetvis var Matte "tvungen" att testa dom omtalade vitlöksstripsen. Goda som tusan men aromen dödar alla kryp inom 10 meters radie!

Skymningen föll men strålkastarna gav nästan dagsljus på arenan.

När den spelaren kom upp och skulle spela så lät det som ett unisont utbuande men dom säger "raaooooouuuul" med betoning på ou vilket ger den känslan :) Så var ju dock inte fallet!

Delar vi gener?! ;)

En lite mer "normal" bild på Engberg x tre :)

Matchen innehöll så mycket men trevligt sällskap, god mat, en homerun av hemmalaget och slutligen vinst var några av höjdpunkterna! En magisk kväll!

Färden hem till hotellet var lite mer spännande. Allt gick bra men inte är man lika trygg som hemma på dom norrländska gatorna när klockan passerat 22! Första bussen som kom gick egentligen inte dit vi skulle men chaffisen tyckte att vi skulle lösa biljett och åka inåt stan för att sen kunna byta buss och fortsätta åka på samma biljetter. Det var väl inte rekommendabelt att stå 30 minuter och vänta på nästa buss enligt han. Så detta vi gjorde och han småsurrade med oss under färden och tyckte svenskar var ett artigt folk. Ehh, va?! Jämfört med amerikanarna så är vi rätt oborstade men vi kanske är bra på att ta seden dit vi kommer ;)

När vi skulle av så rabblade han noggrant upp vilka bussar som tog oss närmast vårt hotell och innan vi klev av så uppmanade han oss att hålla ihop med varandra. *gulp* Kändes absolut inte tryggt att stå och vänta på nästa buss när man såg små gäng här och där. Jag måste dock säga att ingen är direkt påstridig, tiggare och hemlösa som kommer fram accepterar ett nej och lullar vidare med halvdöd blick. Tragiskt men ändå skönt att dom "bara ger upp och går"

Nästa buss kom tack och lov inom fem minuter och herreminje vilken åldrig chaffis! Han måste ha varit över 70 år och hörde oxå därefter! Han skulle ta oss så nära Roy street som möjligt (där hotellet ligger) men under vägens gång funderade vi om han verkligen kom ihåg oss eller bara tog oss till ruttens ände typ. T.o.m en kvinna som klev på efter oss och som tydligen kände gubben påminde han innan hon klev av ;) Men vi oroade oss i onödan, tjorvig och halvdöv men nog tusan kom vi närmare än vi hade förväntat oss. Söta sonens hjärta pickade för gamlingen och han smög till han en peng i dricks som tack för hjälpen.

Efter en stilla promenad till hotellet och intag av två bananer så återvände Simon hem till sig trots erbjudande om övernattning hos oss. Han visste inte hur morgondagen såg ut så han ville vakna upp på plats OM han skulle jobba på fm. Senare har han aupair- möte med efterföljande fotbollsmatch och ev kvällsjobb så vi vet inte hur mycket mer tid vi har med han men vi hoppas såklart på en sista middag ihop. Vi har bara ett dygn kvar här och vill ha all tid vi kan med han innan vi måste lämna kvar han och återvända hem ❤