Djupdykning...

...i tankar kring moderna familjekonstellationer! Don't hit me, just respect my thoughts! ;)

Idag sattes hjärnverksamheten igång av något som jag läste på älskade/hatade facebook. Det rörde upp många känslor och med dom kom tankarna så detta blir ett inlägg fyllt av åsikter och svängningar åt alla håll. Jag hoppas att ni missförstår mig rätt, jag menar inte att klaga eller klanka- inte heller låta okänslig eller hemsk som Askungens elaka styvmor (även om jag ibland känner mig som den skatan fast utan den råa hjärtlösheten ;))

För nåt år sen fick jag höra att jag nog var en sån som hade lätt att bli kär, jag höll inte med då och jag har inte ändrat åsikt till dagens datum :) Jag vet inte anledningen till varför denna person trodde att jag hade lätt att bli kärlekskrank. Mitt liv har visserligen inte gått på rak räls utan ibland har det bytt spår eller rent utav spårat ur och endel människor har ramlat bort och nya har klivit på under resans gång.

Att jag hade två pappor till mina tre barn och en skilsmässa med i bagaget när jag träffade Matte gör mig inte till nån som tar lättsamt på känslorna. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Min kära make fick kämpa bra mycket innan jag kapitulerade och vågade kasta mig ut i relationslivet igen. Han var på väg att ge upp några gånger om och strunta i det han kände för mig eftersom jag var bränd, rädd och velig. Jag kände helt klart att detta var en underbar man som växte i mina ögon för varje dag vi sågs men likafullt var jag skraj. Förutom min relationsrädsla så fanns det en annan aspekt som var ny- och lite skrämmande (allt nytt är skrämmande för fega jag ;)) Han var nämligen första mannen jag fattade tycke för som oxå hade barn med sig i bagaget. Jag hade ingen erfarenhet av att vara bonusförälder eller att få en exfru med på köpet i mitt liv. En exsläkt rättare sagt för det finns ju oftast en hel släkt bakom bonusbarn. För endel är det här petitesser och inget att hänga upp sig vid men för mig var det ingen självklarhet att det skulle fungera. Även om jag själv hade barn sen förut så var jag medveten om att livet blir annorlunda och att risken för "problem" och konflikter ökar.

Att uppfostra gemensamma barn är ju nog svårt ibland för man är ju två vuxna individer som haft olika uppväxter och erfarenheter men väljer man att skaffa barn ihop så har man väl oftast (förhoppningsvis) hunnit känna att det är fullt genomförbart att ta sig an den livslånga uppgiften att älska, styra, stötta och leva med och för detta/dessa barn utan alltför stora krockar.

Får man barn på köpet så blir man genast nummer två, på många plan. Det finns redan en biologisk förälder motsvarande en själv och denna förälder har varit med från start, känner en annan sorts kärlek till barnet och är den som har huvudansvaret tillsammans med den nya partnern. Att man kan älska och älskas som bonus är fullt möjligt men det är en annan sorts kärlek, jag säger inte att det är så jämt men oftast. Det blir som att tussa ihop två spruckna familjer till en ny enhet och det finns inga garantier att barn och vuxna kommer överens, i vissa fall får man kanske nöja sig med att alla kan respektera och acceptera varandra utan att speciella "kärlekskänslor" infinner sig.

I vår familj har vi lyckats över förväntan! Barnen tycker om varandra och räknar in sina bonussyskon i syskonskaran ❤ Dom kallar varandra för "min syrra" eller "min brorsa", dom har kul ihop men dom kan även bråka- precis som syskon gör! Det värmer otroligt mycket i föräldrahjärtat!! Även vi vuxna tycker om och behandlar våra bonusbarn som om dom vore våra egna- i den mån det går av olika omständigheter och anledningar. Vi är noga med att alla ska känna sig delaktiga i familjen och att dom ska känna förtroende för oss, oavsett om vi är bonus- eller bioförälder. Vi är så knäppa att vi t.o.m uppskattar en rejäl dust med våra bonusbarn mellan varven för det tolkar vi som att dom är trygga i sin hemmiljö och törs ta en diskussion som att vi vore deras biologiska förälder :)

Att man i regel har olika djup i sina känslor för barnen är nog ganska naturligt och normalt. Inte för att ett bonusbarn är sämre eller svårare att älska för den dom är som person, det handlar inte om det utan det ligger mer på det biologiska planet. Jag som mamma kan bara tala för mig själv. Att känna vissa tecken på ett växande frö i kroppen som bekräftas via ett test är startskottet på en känsla som slår allt annat. En framväxande ovillkorlig kärlek till något som knappt liknar ett ufo och som under nio månader växer och utvecklas till ett barn som man bär i sin kropp. Ju högre upp i livmodern och ju närmare hjärtat barnet växer under fosterstadiet, desto större blir kärleken, längtan och beskyddarinstinkten till dess att känslorna exploderar när man genom födsel får sitt eget kött och blod upplagd på magen! Den kärleken är svår att slå!

Om man adopterar ett barn kan säkert känslorna bli densamma, då väntar man gemensamt på ett barn som man får dela tillsammans. Jag vill på intet sätt förringa den föräldrakärleken, jag har bara ingen erfarenhet av detta som förälder så jag kan inte uttala mig mer ingående kring detta. Däremot har jag två adopterade bröder på min pappas sida och jag garanterar att dom varit och är lika älskade som om dom vore biologiska!

Jag känner kärlek, ömhet och hyser stor beskyddarinstinkt för mina bonusbarn. Dels för att dom är en del av den man jag älskar så otroligt mycket men även för att dom ingår i min familj- min lilla fårskock :) Skulle nån vara dum med nåt av familjens sex barn så spelar det ingen roll om jag fött fram dom eller fått dom på köpet, dom är mina barn oavsett och mina barn ska man behandla väl! Ett av familjens barn har det tufft just nu i skolan och jag skulle gärna hurvla upp dom som förpestar livet för detta barn men jag har mina spärrar ;) Sen är jag nummer två vilket gör att jag håller extra låg profil och låter bioföräldrarna "sköta sitt" i processen, det är till syvende och sist dom som bär huvudansvaret men jag finns tillgänglig som en extra resurs.

Det finns för- och nackdelar med att vara skilsmässobarn och en av fördelarna är just den att man har extra många vuxna personer som månar och bryr sig om en. Att ha två kärleksfulla hem kan inte vara helt fel :) Sen vet jag från min egen uppväxt att det är rätt okej att få dubbelt upp av födelsedags- och julaftonsfiranden. Som ett ynkligt plåster på ett svårläkt skilsmässosår. Ett sår som med tiden får en skorpa på ytan, en skorpa som är lätt att skrapa bort och återskapar värk och obehag.

Varken jag eller maken har förstått det där med att man visar samhörighet, kärlek eller omsorg om barn genom att ge dom materiella ting. Varför gör man det liksom?! Att mor- eller farföräldrar vill låna "sina" släktbarn och göra nåt med dom under ex en helg tycker vi är okej. Eller att ge nån extragrej vid sidan om och på så sätt sköta det snyggt- samma sak. Våra allra närmaste gör tack och lov det ❤ och det känns skönt i våra hjärtan!! Men tro mig, har man fått trösta ledsna barn som inte har kommit till det stadiet att dom förstår varför bara vissa av barnen får saker framför näsan på dom medan dom själva bara får se på, ja då tror jag att dom flesta i samma situation hade förvandlats till en arg, beskyddande tigerförälder, oavsett om man är bio- eller bonusförälder (säkert inte helt lätt att förstå för dom som inte behövt uppleva scenariot). Har man valt en partner med barn så ingår även bonusbarnen i den nya familjen och det är tråkigt om detta inte kan respekteras/ accepteras! Det räcker faktiskt med dom känslorna för "nya" släktingbarn, vi kräver inte att alla måste hysa varma känslor för dom men man måste respektera, acceptera och behandla dom väl!

Jag har alltid hävdat att två lyckliga föräldrar på varsitt håll är bättre än två olyckliga sammanboende. Jag personligen anser att många som håller ihop med argumentet "för barnens skull" många gånger gör ungarna en björntjänst, det gynnar sällan arvingarna men i slutändan så måste ju föräldrarna försöka se till sina barns bästa och hur alla löser sina liv ligger i deras händer. Ibland känner jag att man måste snäppa upp sig ett pinnhål när det gäller mognad och förstånd när man lever i en mixad familj. Man får svälja, bita ihop och tänka bort sig själv för att barnen ska må bra. Den bitterhet, irritation, ilska och besvikelse som kan följa med som ett brev på posten är sånt man får sätta sig över och behålla för sig själv för hur oense man än är så ska inget av detta nå barnens öron. Även om man inte kan leva tillsammans så har man skapat ett eller flera liv tillsammans och dom är prio ett. Detta ska ju vara en självklarhet men många gånger faller detta när en skilsmässa blir aktuell :(

Som jag sagt förut så har vi bra expartners. Vi är väl inte alltid överens och när ena parten köper, lovar eller gör en aktiv handling utan att först kommunicera så kan det skapa en irritation och ilska. Antingen sväljer man och accepterar (om det går) eller så tar man en vuxendialog långt bort från barnens fladdrande grytlock. Även om man lämnat varandra och därmed nöter mindre på varandra så skapas irritationsmoment mellan varven. Men jag upprepar- barnen ska vara förskonade från smutskastning och skitsnack kring den andra föräldern, detta är onödigt och kan bita en i rumpan en vacker dag!

I vår familj är vi klassiskt uppdelade, bad guy/good guy. Gissa vem jag är! ;) Jag är tyvärr den förstnämnda men det har att göra med många faktorer. Jag vill att barnen har tydliga regler och att det blir konsekvenser i form av belöning och bestraffning när oskrivna men välkända regler inte åtföljs eller för den delen följs. Att barn testar gränser är inget nytt under solen men även om det är naturligt så är det inte ett likhetstecken mellan test och accepterande. Att lära sig att stå för sina gärningar och ta konsekvenser av sitt handlande ingår i god uppfostran enligt mig. Visst, även jag väljer mina strider men i det stora hela så tror jag att barnen mår bra av att man är konsekvent och följer upp vissa handlingar och händelser. Mina största barn får omdömet väluppfostrade, artiga och trevliga bland grannar och bekanta, det ser jag som ett tecken på att vi (jag) lyckats med större delen av uppfostran. Att vara som en kommandora bär frukt ;) Jag är medveten om att jag är hård men rättvis och jag tror fullt och fast att det är rätt metod att hålla lite kortare tyglar på barnen för att sen kunna släppa efter och ge mer plats för egna omdömen, beslut och ansvar. Att göra tvärtom är betydligt svårare.

Fy jag låter verkligen som en bitch! Det som ger mig en hint om att läget inte är så, är att jag är första anhalt när nån gör sig illa, är ledsen eller söker tröst av andra anledningar. Hos pappa i familjen går man när man vill ha något och till mig går man för en stunds omsorg eller tröst/ peppning ❤ Många är gångerna då jag önskat att jag kunde stänga av öronen som maken kan för då behöver man inte tjata, gnata och gå an- men tyvärr är jag inte sån! :( Vissa dagar bränner jag ljuset i bägge ändarna och är som en urvriden trasa men jag hoppas att det är värt det och att barnen blir sex rättskaffens individer.
Behöver jag tillägga att hos oss funkar inte gammeldagshotet "gör du inte som jag sagt så kommer pappa", här är det JAG som är den hårda och han den mer givmilda ;)

Stora dottern skrattade en dag och sa; "fast det är du som säger åt Sally så hon blir ledsen så är det till dig hon går för att få tröst!" Å andra sidan så är gullrumpan ofta arg och ledsen eftersom hon är bestämd och viljestark och blir vansinnig när vi inte låter henne få sin vilja igenom dagarna i ända :)

Jag hoppas att barnen i vuxen ålder kommer ihåg sin barndom som en ljus tid trots splittrade familjer och strama tyglar. Att dom själva känner att vi gett dom en bra grund och ett stort egenvärde, inte bara med klara regler utan även kramar, omsorg och kärlek!

Efter denna svada så tål det att upprepas- mina ord, mina tankar, mina känslor. Ni behöver absolut inte tycka som jag men respektera det som kommer från mitt innersta!