lördag 18 augusti 2012

Förbaskade klantarsle...

...idag är jag inte glad på mig själv! :(
Igår jobbade jag ett tolvtimmars nattpass och eftersom jag skulle ha med mig lite godsaker till mig och kollegorna så skippade jag cykeln och tog lillbilen.
Vid 19.30 var jag på väg till en skruv som matar ut bark, vi hade lite problem där så jag skulle bara ila dit för att kolla läget så det inte var plugg någonstans eller nåt annat fel. Jag öppnade en dörr och klev ut- och knak så vrickade jag vänster fot inåt och ramlade ner på marken. Upp fort som fan- och i vanlig ordning som man gör vid ett fall så kikade jag om nån såg min vurpa- samtidigt som jag svor mellan ihopbitna tänder, svalde och kände tårar stiga i ögonen och svetten pulsera ut i pannan. "Bit ihop" väste jag åt mig själv och skulle ta ett kliv upp på första trappsteget men näe- det gick inte med all vilja i världen! Fotleden var svullen och det skar som knivar.

Turligt nog var en av mina kollegor i närheten med stortraktorn så jag hoppade upp och in i den på höger ben och sen åkte vi till huset där vårat manöverrum är beläget. Jag blev omhändertagen och fick fotleden omlindad och resten av natten var jag förpassad till inre tjänst med foten i högläge. Eftersom dom inte utför någon nattlig röntgen på stadens lasarett så var det liksom ingen ide att åka upp och kolla läget, och i min värld var det ju "bara" en stukning.

På morgonen körde en av kollegorna hem mig och min bil medan en annan körde bakom för att skjutsa hem min chaufför :) När jag väl tog min in i huset så kröp jag på alla fyra till soffan för fotleden dunkade rätt duktigt vid det laget. När lillskrutt och BästMatte vaknade, upprepades proceduren men med den skillnaden att jag fick krypa uppför trappen och pula in täcket under benet för att få högläge.

Jag och Nalle Puh i sköna soffan ;)

13.40 haltade jag in på akutmottagningen för att köpa loss två kryckor och sen var det tänkt att köpa en Ipren-salva att smeta på knölen men sköterskan som tog emot mig tittade på fotleden och tog in mig på ett rum. Hon tyckte jag skulle ta kryckor och sen få en röntgen och visst- jag är inte den som är den :) Jag skulle ändå ringa efter Matte när jag var klar så det kunde ju inte skada att kolla läget. Haltade in i väntrummet där jag satt till en läkare hämtade mig till ett undersökningsrum och kände och vred på foten. Satan så ont det gjorde, ögonen tårades och jag blev darrig på rösten! Jodå, han tyckte det verkade lurt, mest troligt en fraktur. Hoppade tillbaka till väntrummet....

Onda fotknölen :(

Sen blev det skuttskutt upp till röntgen där jag fick lägga mig i ett rum direkt. Tjoff, tjoff, tjoff så var tre bilder tagna och sen dog apparaten! Den gulliga sköterskan hade en bild kvar att ta så hon bad mig hoppa in i rummet bredvid för att få sista bilden och det jag gjorde. Väl på plats på britsen så var hon tvungen att starta om maskinen eftersom inte heller den fungerade som den skulle. Misstänkt åsk-knall hade slagit ut röntgenapparaterna. Medan dom försökte få igång apparat nummer två så kom hon och ursäktade sig och sa att jag måste ta mina kryckor och hoppa in i första rummet igen för nu hade dom fått igång den apparaten! Vad är oddsen, när man är ensam patient på röntgen och så lägger maskineriet av så att det likafullt tar lång tid?! Jaja, bara gilla läget.

Sitta ner i väntrummet på akuten för att invänta svar på bilderna. Efter en stund fick jag komma in i ett gipsrum där en annan läkare meddelade att det var "misstänkt skelettskada" men att det var oklara bilder, därför fick jag återvända till väntrummet tills jag skulle få hoppa upp till röntgen än en gång för att genomgå en skiktröntgen. Shit vilka armmuskler jag kommer att få! ;) Vid frakturer vid fotknölen blir det operation, gips el lindat och vad jag skulle få för behandling hängde på bilderna från skiktröntgen.
Vad tror du hände sen? Jo, jag hoppade ner till väntrummet för att invänta svar på bilderna ;)

Summa summarum, min vänstra fotknöl är sprucken och en liten bit är borta. Jag har ett tillfälligt gips till måndag eller tisdag, då ska jag upp på ortopeden och få ett stadigare gips och detta ska jag dras med i sex veckor! Fatta! Det gips jag har nu är skört, jag måste ligga i högläge och får absolut inte belasta foten vilket gör att jag inte klarar av att sköta hem och familj. Jag som var inställd på att jobba ikväll men av detta blev det inget :( Nu blir det att sova i soffan på bottenvåningen och hoppa runt med kryckorna och framför allt- undvika att belasta foten för då pajar jag gipset. I två veckor ska jag dagligen, vid ungefär samma tidpunkt, ta en spruta med blodförtunnande i magen. Burr säger jag bara! Gillar inte sprutor av något slag, inte ens dom små och tunna!

Nu måste BästMatte ta vård av nånting eftersom jag inte kan sköta om lillsnorpan med en fungerande fot i backen och en hand i vardera krycka. Nu gäller detta bara till jag får det bättre gipset men ändå....
Av ett litet snedtramp blev det stora konsekvenser!

Kl 18.15 i gipsrummet, i väntan på att gipset ska stelna hjälpligt så BästMatte kan hämta hem mig!

Det är tur att jag har världens bästa kollegor och universums underbaraste make! Jag får hjälp, förståelse och stöd! Vad mer behövs just nu?!

Sköt om er!
KRAM