...som torkar ut och är i behov av tårar?! I så fall finns det i överflöd här, jag har just vinkat av min förstfödda son som åker till andra sidan jorden. Fy faan säger jag bara! Han är så väl förunnad att åka och jag tror att det är nyttigt, lärorikt och roligt men mammahjärtat lider! Jag försökte göra mig hård för att bespara han mina tårar men jag är för blödig! Jäkla lilleskutt-syndrom med tårar som skvätter omkring mig, röd snornäsa och skweel-ljud som tränger upp ur strupen.
Nåja, han vet varför jag bölar och jag tror han förstår min separationsångest! ;)
Som nybliven 19-åring, efter nio månaders väntan och 12 timmars hårt arbete berikades mitt liv med en guldklimp. En välskapt pojke med enstaka röda fjun på huvudet, stora tillgivna ögon och näpen mun. Med unga, oerfarna och senare frånskilda föräldrar och som första barnet så har livet inte alltid varit så enkelt men med sitt fina sätt med egenskaper som att vara bl.a social, omtänksam, "lagom tuff", snäll och anpassningsbar så har den lilla pojken klarat sig bra! Under åren har han vuxit, utvecklats, genomlidit ris och ros, fått en stor bekantskapskrets- och nu, 19 år senare lämnar han boet för att jobba i USA.
Min lilla guldklimp har förvandlats till en stor guldklimp! ❤
Bryt ihop, bit ihop och kom igen är vad som gäller nu!
Så jag fortsätter med andra ord att slösa med mitt saltvatten! Tårarna och snoret hinner knappt torka på tröjärmen innan det väller fram en ny våg och jag måste torka mig ännu mer. Och ja, i en sån här situation får man faktiskt torka vad man vill på tröjärmen!
(Att det är fem barn till som oxå ska lämna boet så småningom har jag förträngt!)
Han lever och han kommer tillbaka men det är en sorg ändå, han fattas mig! ❤
Ha en bra kväll alla för jag ska göra ett ärligt försök jag oxå!
KRAM
