...så undrar jag vilken självbild jag har egentligen. Efter lite pillerknaprande så sätter jag mig i lilla bilen för att göra ett snabbt besök i ett av stans storköp. Bilstereon går igång och med ett glädjeskutt i hjärtat hör jag underbara låten "Händerna mot himlen" så jag vrider upp volymen... lite till... och lite till ;) Huvudet rycker likadant som på dom töntiga barkillarna i Jägermeisterreklamen (fatta hur lejd (=ful) jag måste se ut!) Då solen visar sig från sin bästa sida så är många grannar ute på sina gårdar och höstfixar. Jag hälsar glatt när jag smygkör igenom kvarteret och nog vinkar dom tillbaka, men blickarna jag får ser allt bra fundersamma ut. Med bra musik i popparn så blir gasarfoten lite lätt tung men på ett villakvarter får man behärska sin framfart även om jag helst skulle öka hastigheten i takt med volymen, köra ner rutan och klappa på biltaket samtidigt som jag högt och falskt sjunger med!
När jag kommer till en korsning och ska växla ner så inser jag att jag inte behöver göra det... jag har nämligen brummat fram på tvåans växel! Pinsamt! Och våran lillbil är dessutom som en jetmotor- i ljudnivå- och varvar värry mycket och värry högt. Det förklarar dom udda ögonkasten från alla jag mött!
När jag kommer ut på stora vägen som tillåter lite högre hastighet så känner jag mig som kråkan i "prästens lilla kråka" för även om ädla maken lämnat den för tillfället enda vinterskodda bilen hemma så är det förrädiskt halt i skuggpartierna på vägarna. Det gäller att köra som den tantiga förståndiga bilföraren jag kan vara.
Framme vid affären så slår det mig att jag åkt iväg i mjukisbrallor, Sally-fläckig tröja, oborstat hår och med gårdagens smink runt ögonen. Ingen puma direkt *suckar*
Så summa kardemumma- jag är ingen cool, fräsch brud utan en medelålders tant som likt en (slemmig snor-?) kråka sladdar fram i tillvaron och inbillar mig (eller hoppas) att jag är nån annan än den jag är. Men en sak vet jag iaf- snäll är jag då- precis som kossorna i hagen ;)
Ha en skön lördagkväll ❤
KRAM