måndag 2 juli 2012

Hujedamej...

....vilken rivstart jag fått på mitt nya liv- som än en gång börjat på en måndag ;)
Jag blev så sugen att gå med i World of shape när jag läste på fb om en av mina vänners lillasyster som lyckats plocka bort både kilon och omfångscentimetrar.
För en kostnad på 495:- så får man kost- och träningsprogram för 30 dagar och det är ingen lek! Minst en timme om dagen av träning och det må ju vara. Jag mailade till WOS när jag såg att jag skulle köra bl.a. roddmaskin och springa på löpband. Jag bor oförskämt nära ett gym men inte tusan tar jag mig dit (jag känner mig för tjock och sladdrig för att kunna träna bland folk och känna mig bekväm) Trots att det var söndag så fick jag ett snabbt svar med träningsråd anpassade till hem- och utemiljö så nu är jag nöjd:) Det svåraste är maten! Med ca tre timmars mellanrum ska jag äta, är det inte huvudmål frukost, lunch, middag så är det mellanmål. Uhh... jag som har nog svårt att äta huvudmålen! Oftast hoppas något mål över och antingen klarar jag mig på färre måltider eller så äter jag något halvers som exempelvis mackor. BästMatte lagade till Färsk tagliatelle med köttfärsröra idag och förutom min lunch så blev det tre matlådor. Övriga familjen åt samma pasta men en vanlig köttfärssås. Med makens hjälp kan jag kanske fixa detta för oftast är det han som chefar i köket och rör i kastruller ;)

Jag tänker inte vara så generös att jag bjuder på info om min vikt mer än att jag bär omkring på +20 kg och nåt litet kilo ska väl ändå försvinna. Det mest intressanta blir hur många cm jag kan minska i omfång för det är väl egentligen det man ska fokusera på, mer än vågens resultat. Ni kommer att få resultaten redovisade så småningom men that's it :)

Vi har ju investerat i varsin ny hoj och givetvis har jag självbeordrat bilförbud till och från jobbet. Innan jag fick Sally så cyklade jag till jobbet på ca 17-18 minuter men då var jag i det närmaste död när jag kom fram. Vid den tiden var jag inte alls i toppform och nu, i mitt Svullo- tillstånd så är det ännu tyngre att ta sig fram! Iaf...till jobbet cyklade jag igår på 20 minuter blankt, och då räknar jag från dörr till dörr. Inget tidsavdrag vid järnvägsövergångar x 2 eller vid inpassering vid grind på jobbet. Avståndet mellan hem och jobb är 6,1 km enkel väg. Ingen topp- prestation med andra ord men det stora i hela alltet är bara just det att jag har cyklat! :) Den här arbetsveckan består av fem nätter vilket kommer att resultera i sex mil på cykel- sug på den!

Undrar om det var min premiärtur på cykel till jobbet som gjorde att vi fick en tuff natt?! Det var många saker som tjorvade och förutom att det tog lång tid så var vissa uppgifter fysiskt krävande. Jag med mina ärtmuskler var helt darrig i armar och ben efter att ha slitit och dragit i blöta, halkiga stockar som trasslat ihop likt en gammal telefonsladd. När stockarna har tumlat runt i en stor trumma och avbarkats, faller dom ner på en kedjetransportör för vidare färd mot den stora stygga huggen som med ett frassande ljud hugger upp feta stockar till små flisbitar. Ibland är veden dålig, eller så är bara oturen framme och stockarna trasslar in sig i varandra med den påföljden att det blir en enda stor klump med ved huller om buller. Med en duktig kollega inne vid skärmarna, båtshake, motorsåg och framförallt muskelkraft hos en annan kollega så fick vi till slut upp proppen och driften kunde fortsätta.
Min fibrokropp grät blod, så ont hade jag efteråt. Det tar hårt när man ska utföra vissa moment och blåsten och regnet som härjade utomhus bidrog till att förvärra det hela så det blev en kämpigt natt! Tyvärr får jag gilla läget, jag vill jobba och jag vill göra rätt för mig och då får kroppen lida för det :(

Hårt kroppsarbete gör oxå att man perspirerar och My God vad äcklig jag kände mig när vi var klara med pluggen. Kläderna var allt annat än torra och svettpärlorna lackade under pannluggen. För att bli personlig så kan jag upplysa om att det gäller att inte spara toabesök till man är på gränsen till en olycka. Innan jag hade möjlighet att lätta på trycket så var det nästan katastrof! Att försöka få av sig ett par vatten- och svettblöta arbetsbyxor i kraftigt material är inte det lättaste, detta samtidigt som jag trampar runt med små trippande steg och höfterna vickandes hit och dit för att hålla igen så länge som möjligt. När trosan absolut vill vara en del av huden så är det krisläge, för när man är så nära att släppa loss vårfloden så krävs det mkt för att lyckas hålla igen dom sista sekunderna. Efter att med våld ha frigjort mig från alla nödvändiga kläder kunde jag beträda tronen! Efter uträttat ärende så ställer jag mig upp och... hej och hå, dynan på tronen, toaringen alltså, sitter fastklibbad i baken och vill inte släppa greppet om the big ass. Vem har sagt att ett toabesök är enkelt?! ;)

Kl 5.40 är man mer än lovligt trött och när vinden piskar åt fel håll och ger motvind så kan man lätt hålla sig för skratt. Regnet hängde i luften och började dugga när jag hade kommit halvvägs. Men mina "problem" började redan inne på området. I våra flishögar finns det gott om bon, bon som små tärnor byggt åt sina små ägg. Jag har hört att dessa pippisar kam bli aggressiva och gå till attack men jag har aldrig blivit drabbad- förrän nu!
När jag närmar mig grinden och friheten utanför arbetsområdet så upptäcker jag dom. Ett tjattrande ljud får mig att titta upp mot väglyktorna och där uppe sitter några stycken. Helt plötsligt kommer en fågel plötsligt mot mig och gör en dykning mot min skalle samtidigt som den låter som en av Ronjas vildvittror. Överraskad (och jo, rätt skraj oxå) så börjar jag vråla samtidigt som jag viftar med ena handen ovanför skallen och försöker dra på mig huvan. Det kändes som en scen ur filmen "Fåglarna" och det mest pinsamma var att när jag fått cykeln på stadig kurs så ser jag att det står en finskreggad långtradare utanför grinden och tittar in på området. Men fiiint, ett vittne till min vingliga, gapiga färd kändes ju onödig! Fågeljävel!!
Antingen blir det störtkruka eller så väljer jag en annan väg imorn!

När jag kommit en bit på vägen så är pulsen hyfsat maxad och jag flåsar friskt, tills en insekt sugs- eller frivilligt flyger- in i halsen på mig. *krax, host*
Fy tusan vad äckligt! Strax efteråt händer samma sak men nu med en lite större insekt och nu blir det grova timmerhuggar- kraxningar och över-axel-spott. Hur gör jag nu?! Andas med näsan går inte för då ligger jag avsvimmad efter några meter pga syrebrist, med mitt tempo och flås så måste jag få in maxdos med syre och detta sker lämpligast genom truten! Så, resten av vägen hem cyklade jag med huvudet på sned så att eventuella gratislandare träffade kinden istället för gomseglet.
Snacka om att jag måste arbeta upp lite rutiner kring detta, att cykla rätt är en konst :)

Det var denna rapport, nu ska jag rusta mig för veckans andra nattpass.

Ta hand om er ❤
KRAM