söndag 17 juni 2012

I mitt liv....

...är det mycket som händer och sker, både roliga och mindre roliga saker..

Begravning..

I tisdags kom den, dagen jag fasat för och som jag vet är ofrånkomlig. Min fina farfar skulle begravas! Jag avskyr begravningar, dels för att det är så oåterkalleligt- den som ligger i kistan kommer aldrig tillbaka, och jag får en klump i magen när jag stirrar på kistan och får en bild fastetsad på hornhinnan av personen som ligger ensam och kall under locket. Sen mår jag fysiskt dåligt av att behärska mig- för det gör jag alltid på begravningar- fast jag egentligen skulle vilja släppa ut allt... Ogenerat likt en gråterska skulle jag vilja släppa ut min sorg med hela dess kraft, storgrina hulkandes, låta snoret fräsa ljudligt i näsduken och skita i vad andra tycker, tänker och hur duktigt behärskade dom är. I stället sitter jag nedhukad på min plats och biter mig i kinden, torkar nästippen diskret 200 gånger för att fånga upp snor som ändå bara fylls på, tittar upp i taket för att försöka förhindra att tårarna strömmar obehindrat nerför kinderna och in i tröjans halslinning. Löjligt, jag vet!
Sen är det tufft att se sina nära och kära bryta ut i gråt, inte är det varje dag man ser exempelvis sin pappa, eller mamma för den delen, i tårar. Finaste farmor satt snett framför mig och jag fylldes av en enorm ömhet när jag studerade hennes gammelrynkiga, smala hals och jag kände samma kärlek och bräcklighet som när jag studerar/ stryker Sallys smala, mjuka bebishals. Där satt hon i sin rullstol, sorgeklädd och fin med lockar i sitt silvriga hår. Axlarna var nedsjunkna och hennes rynkiga händer kramade tygnäsduken hårt. Hon försökte sjunga med i psalmerna men gråten tog över och då sprack även min sånginsats och mitt hjärta blödde för finfina farmor! Pappa och faster hjälpte farmor att gå fram till kistan och när alla tre lade sina händer bredvid varandra på kistan, ja det finns inte ord för den sorg som exploderade i mig! Fint men så oändligt sorgligt!

Efter ett 66- årigt liv tillsammans var hon tvungen att ta ett sista farväl av sin man, i samma kyrka där hon och fina farfar lovade varandra evig trohet inför Gud och församlingen 1948.
Ceremonin var fin och sammalika gällde efteråt på mottagning och middag hemma hos farmor. Det enda som störde många var ett husbygge som pågick utanför domkyrkan. Det durrade, vibrerade och lät illa under nästan hela begravningen men på nåt sätt kändes det ändå inte helt opassande vid just den här människans avsked för fina farfar var ju en arbetare. En som alltid körde någon maskin och som alltid hade nåt arbetsprojekt på gång. Jag tror inte att han själv misstyckte, var han än var för tillfället och övervakade oss ❤

Tvära kast..

Dagen efter det vackra men känslosamma avskedet var det dags för nästa vackra och känslosamma avsked men av ett betydligt mer lättsamt slag! :) (känslosamt för mig som lipar för allt som är vackert, mäktigt, stämningsfullt... Ja, du fattar *ler*) Fyra av våra barn skulle ta avsked från skola, läxor och tidiga mån-fremorgnar för ett tag framöver. Vårat liv är ju ett enda stort 10 000-bitarspussel och oftast får vi ihop det även om man ibland får banka ner nån bit med knuten hand. Som sagt, fyra barn på fyra skolor.... (egentligen är det ju fem barn på fem skolor men tack och lov så firade vi av studentsonen förra fredagen!) Som vanligt blev det att vi delade på oss och tog två avslutningar var. Vädret var underbart somrigt, barnen var uppklädda och uppspelta och vi hann se och höra alla fyra innan det var dags för det årliga examensfikat hemma på altanen. Även den årliga syskon- examensbilden togs även om det var under vild protest från lillsnorpan ;)
Det ÄR inte lätt av vara dryga året och måsta fotas då man inte känner för det själv!

Det finns bättre och finare bilder men den här är så skön *S*
Puh.... nästa år är det fyra barn på två skolor och jag inbillar mig att livet ska underlättas- åtminstone examen ;)

Scrappat...

Äntligen får jag visa att jag fortfarande är kreativ i min lilla hörna ;) Vår vän Åsa har fyllt 40 år och sent omsider så har vi uppvaktat henne :) Samma dag som vi var bjudna på hennes fest på Folkan så åkte vi in med Sally på akuten och efter den sömnlösa natten och sjuka donnan så var festen utesluten för vår del. På självaste födelsedagen var vi på begravning och då är man inte heller i form för att uppvakta någon så vi kom oss inte iväg för att krama om henne förrän i fredags. Nåja, bättre sent än aldrig! Vi var ju bara tre dagar sena, inte tre månader ;)

Examensfest..

Igår hade vi en trevlig sammankomst på vår altan! Vi var åtta vuxna och tolv barn som åt grillad middag, spelade kubb, sparkade boll, hade vattenkrig, såg film, surfade vid dator, surrade.... Alla gjorde såklart inte allt men kvällen innehöll dessa "aktiviteter". Regnet skvittrade lite då och då och myggen ökade i antal ju senare kvällen blev men vad gör väl det?! Vi hade tak över våra huvuden, filtar om benen, anti-mygg-apparaten låg på bordet och ångade, anti-mygg-ljusens lågor fladdrade, vi tände fler stearinljus, tog fram tilltugg och surrade ännu mer :) Riktigt mys!
Vår "traditionella" examensfest blev lite annorlunda i år, både platsmässigt, tidsmässigt och deltagarmässigt men så är det med traditioner- dom ändras utifrån förutsättningarna och risken finns att vi hädanefter får leva med det.... Det går inte att få samma datum att passa alla människor och då får man göra det bästa möjliga av situationen.

Rosendoft och bananskal...

Näe, mitt liv är inte ett liv som är friktionsfritt, godhjärtat och rälsåkande! När jag läser igenom mina texter kan jag ibland få känslan att jag upplevs som en präktig typ som skönmålar min vardag. Tro inte att det är så, om du upplever det så!

Jag är rätt bitter mellan varven. Många gånger orsakas det av sånt som jag ogillar såsom oärlighet, undanhållande av sanningar och underskattning. Jag är blond men jag är inte blind, döv och utan magkänsla. Varför är det så svårt att vara rak och säga vad man vill, tycker och känner?! Man kan dessutom göra det på ett bra sätt... Visst kan sanningen såra men det sårar mer när magkänslan tolkar in saker och man dessutom får samma tolkning från andra i omgivningen.

Jag är rätt bekväm av mig. Dessutom är jag lyckligt lottad som lever med BästMatte, jordens snällaste man som tycker om att laga mat, pyssla i hemmet och delta i barnens fritidsaktiviteter. Detta gör att jag nog upplevs som bortskämd och uppassad men det bjuder jag på. :) Han är värd all cred från omgivningen och för mig är det huvudsaken att han mår bra och uppskattar det jag är och gör för han! I förhållandet finns en god balans men den syns inte alltid utåt. För vem ser ex att avloppsrör och golvbrunnar är rengjorda? Vem ser att soffan är rensad under dynorna på ludd, smulor och småpengar? Vem ser att sopskåpet under diskbänken saneras mellan varven? Vem ser att det är rensat bland urvuxna kläder, att barnens garderobsinnehåll uppdateras, att det fixas presenter till våra jubilarer? Så.. jag sitter inte bara på rumpan ;)

Jag är rätt glömsk av mig. Teflonminne är ett begrepp som passar in på mig, tyvärr! Ibland glömmer jag att saker och ting är inbokade och då får jag stå med kepsen i handen och huvudet nerböjt. Jag försöker lära våra barn att egen tid inte är mer värdefull än andras och att man ska vara noga med att komma i tid och framförallt- höra av sig och be om ursäkt om man mot förmodan inte kan komma till överenskommet klockslag eller komma överhuvudtaget.

Jag är rätt plump i truten. Jag talar innan jag tänker ibland och det är obra! Inte så att jag handskas ovarsamt med saker sagda i förtroende utan mer att jag med några få ord kan oroa en hypokondriker eller förarga folk genom att prata om -för dom- känsliga ämnen. Jag pratar och det kommer grodor ibland men det är ju aldrig illa menat! Vill jag få fram ett budskap så är jag en sån som säger det! Jag har ett rörigt, ruschigt, innehållsrikt liv och ibland räcker inte orken till för att sålla vad jag får och inte får prata om i vissa personers sällskap. Jag är ledsen men man får ta mig som jag är, med både det braiga och mindre braiga!

Jag är rätt avig ibland. Det är inte alltid lätt att vara nummer två- och är man separerad, lever ihop med en annan separerad och det finns "dina-barn" med i bilden så är det ofrånkomligt. Det finns redan en fullgod mamma/pappa på annat håll som tillsammans med ens egna partner har huvudansvar och bestämmanderätt över "dina-barnen". Visst kan man knåda hårt och länge och slita hund så att man känns som en enda familj även om man är flera familjer i en, men vid vissa situationer blir man påmind om att man inte kan trolla och all uppoffring känns nästan meningslös. Nu är vi ändå lyckligt lottade som inte har elände som vårdnadstvister, veckotjafs eller mer osämja än normalt men det är ändå aldrig ett "normalt" liv när man har ett förflutet som inkluderar familjebildning. Vid planering av semester, resor, storhelger och liknande blir det ibland att knytnäva ner pusselbitarna för att få till något vettigt som passar alla mammor, pappor och barn inkl nya syskon...
Det är inte alltid a piece of cake att ha med ett ex att göra eller att själv vara ett gott ex ;)

Nu har jag bladdrat av mig för den här gången och har du orkat hela vägen och fortsätter tycka om mig som person eller vill läsa mina stundtals "disktrasesura" blogginlägg- ja då gör du mig glad :)

Ha en skön söndag och ta hand om dig!
KRAM