...men 02.30 i morse dog jag, eller åtminstone en del av mig!
Fina farfar orkade inte mer utan suckade en sista gång innan han lämnade oss för ett bättre ställe. Ett ställe där det inte finns någon smärta, där man är stark, pigg, lycklig och välmående. Där himlen är blåare än blå, där gräset är grönare än grönt och där solen strålar och värmer.
Fina farmor, faster, pappa, hans fru B och jag satt i fina farfars enskilda rum på Sunderby sjukhus. Vi pratade tydligt i hans högeröra, kramade hans hand, strök hans insjunkna kind, smekte hans kallsvettiga panna, bredde om/ av han beroende på hur kroppstempen kändes, vi satt runt hans säng, vi lämnade han aldrig ensam utan åt mat och hämtade kaffe i omgångar, vi sjöng vaggvisa för han när oron och ångesten slet i hans kropp.
En händig man har använt sina händer för sista gången. Han jobbade med tyg, horn, trä, läder och metall när han snickrade, sydde kläder, snidade knivar, tillverkade smycken, gjorde näverhorn, bakade, lagade mat.
En nyfiken man har slutat vara vetgirig. På äldre dar lärde han sig datafunktioner såsom att betala räkningar via internetbank, redigera fotografier, ringa med skype, skapa gratulationskort, maila och allt annat som var bra att kunna :)
En intresserad man har slutat se med sitt enda seende öga. Han älskade att se sport på tv och hade just fått ett box-abonnemang innehållande många sportkanaler men tyvärr hann han knappt nyttja den innan ambulansen hämtade han.
En omtänksam man har slutat prioritera alla andra. Han erbjöd alltid en hjälpande hand, kom ihåg allas bemärkelsedagar, han tog hand om sin fru, han bar hem en bukett rosor till farmor varje fredag (när han var yngre och piggare)
En busig man har slutat busa-iaf i detta liv. Han byggde hus av potatismoset med matkniven innan han högg in på maten, han skrattade bullrande åt andras små fadäser, han slängde upp barn i luften så dom kiknade av skratt, han råkade slänga iväg nån svordom ibland i "farmors" kyrka- med en armdask från farmor som följd, han "lurade" mig på början till den första miljonen (våra bröllopsgäster vet vad jag menar *ler*)
När jag var liten kom han brummandes i sin ljusblåa amazon, med gubbkepsen nedtryck på huvudet. Om han inte var i sitt hobbyrum och snickrade med sina stora maskiner, återfanns han ofta på en snurrstol i "skrotrummet" där han sydde, datoriserade och meckade.
Det mest konstiga i det här är att fåglarna fortsätter kvittra, bilarna kör hit och dit efter vägarna och folk shoppar, äter och skrattar. För mig har livet pausat men inte för alla andra- såklart inte! Men det känns som att allt borde stanna av, vi har just förlorat en av dom finaste människorna som gått i ett par skor- fast livet omkring mig rullar bara på som om inget hänt. Konstig känsla!
Jag bryter ihop från och till då jag blir påmind om min förlust. Huvudet spränger av tryck, magen värker av tomhet, näsan är röd och snorig och ögonen är igensvullna av gråt.
Jag vet och är tacksam för att han fått leva så länge men det är egentligen ingen tröst i det hela- ingen alls. Jag är ego och vill ha kvar han ett tag till. Jag vill säga "jag älskar dig" en gång till.. jag vill krama hans varma, sträva kind en gång till.. jag vill stryka över hans mjuka silverlockiga hår en gång till.. jag vill skratta med han en gång till.. jag vill träffa han en gång till..
Han kunde allt, min fina farfar ❤
Min varma, genomsnälla nallebjörn fattas mig!!
Ha det bra var än du är farfar. Jag älskar dig, saknar dig och tänker på dig! Vi tar hand om farmor och ser till att hon tar sig igenom sorgen och resten av hennes tid här med oss. Vänta du bara, tids nog ses vi igen :)
KRAM ❤
