Väl på plats fick vi köra ny kurva i intagningsrummet där första undersökningen inför förlossning ska ske och därefter fick vi träffa en läkare som gjorde en ultraljuds-undersökning. Liten hade gott om fostervatten, näringen i navelsträngen såg bra ut och det var sparkar och rörelser som hela tiden :) Bebban viktuppskattades till ca 2300 kg "tung" *ler* så det är fortfarande bara en liten sparv som bor därinne men eftersom huvudet sjunkit så väldigt långt ner i bäckenet var det svårt att få riktigt tillförlitliga mått. Då mina prover fortfarande visade sig vara rätt bra men läkaren kände oro för symptomen, fick jag beskedet att dom ville behålla mig på BB för observation. DÅ höll hormonstinna jag på att bryta ihop! Dels hade jag inga pinaler med mig men sen hade jag blivit lovad lyxtid i makens sällskap med nötkräm, massage och "Solsidan" på datorn! Åhh så vemodigt det var när jag blev lämnad kvar ensam av en man som hängde med huvudet lika mkt som jag! Visserligen kom jag till framdukat kvällsfika och jag fick dela ett fint rum med en annan tjej som oxå hade bebis kvar i magen men det vore ljug om jag sa att det kändes bra att vara kvar. Fick en flashback från när äldsta sonen skulle komma till världen för då upptäcktes samma åkomma men i v 37 och då låg jag inne på BB i 10 långa dagar innan igångsättning och såg mammor komma, föda och åka hem. Jag vet att det är ett gnälligt I-landsproblem men för mig kändes det ändå urkigt!
Nåväl, under natten och i arla morgonstund togs blodtryck, blodprover och urinen samlades in. Innan frukost var det obligatorisk vägning och sen väntade en ny ctg-kurva. Den sista kurvan fick jag göra i en förlossningssal och det var väl oxå bra för det såg inte alls ut som jag hade förväntat mig. Rummet var betydligt mindre än dom som vår förlossning i stan hade på den tid det begav sig och då vi hade kvar vår fina avdelning. Att man sen ligger och bresar isär benen rakt mot dörren in i rummet gjorde ju inte känslan av trygghet och bekvämlighet större precis!
Efter krav från läkaren om att jag skulle boka in en tid på specmödra i stan senast fredag (imorn) fick jag åka hem och vilken glädje det var *S* Barnmorskorna vinkade adjö och hojtade "vi ses om några veckor" och förmanade mig att ligga i soffan minst tre veckor så jag inte skulle riskera för förtidig förlossning. Så- här ligger jag i soffhörnet med datorn i knät ;)
Mina två havande vänner som jag berättat om har krympt till en i antal (vad jag vet just nu) Den blivande fyrabarnsmamman är nu det, hon nedkom med en underbart söt tjej samma dag som Matte fyllde år och vi hade bröllopsdag! Allt hade gått bra och jag avundas henne, dels för att hon gjort bort förlossningen och dels för att dom fått träffa den lilla som bodde i bebis-boet :) Den blivande tvåbarnsmamman är fortfarande i väntans tider även om hon gått över fyra dagar- åhhh denna väntan! Visserligen kan det bara smälla till eftersom kroppen börjat signalera att liten snart är i antågande men man vet aldrig säkert med sånt. Jag tänker mkt på henne iaf och varje gång vi pratas vid och hon berättar hur det känns och hur hon mår så får jag sammandragningar då jag inser hur nära målsnöret dom egentligen är *s*
Sen tror jag att jag nämnt tidigare att jag har två kvinnliga kollegor som oxå går i väntans tider men dom ligger inte i tid för "kläckning" än ;)
Den ena är beräknad två veckor efter oss och den andra ska ha i juni tror jag, och det känns skitkul!
För snart två helger sedan firade vi min bästa vän, älskare, livskamrat och klippa- Mattias! Han fyllde 37 bast och detta kort knåpade jag ihop åt han;
Insidan;
Igår var det så stora dotterns tur att fylla tonåring! Denna underbara stora, lilla tjej ska få ha ett eget firande med vänner när tvättis och hennes rumsbyte är klara så hon fick nöja sig med ett lugnt firande med familj och far- och morföräldrar. Jag är väldigt imponerad av min moster G som alltid kommer ihåg att ringa och gratta- det glädjer mig, maken och barnen! Det finns närmare släkt och vänner som inte kommer förbi el ringer när det firas födelsedagar men det där är så olika, vissa är bara såna som lägger mer vikt på att komma ihåg bemärkelsedagar. Nu är hon iaf 13 år och nu blir det inhandling av div. hästprylar. Ridspö och olika borstar fick hon hos sin pappa men på önskelistan står saker som ridbyxor och annat som är svårt att köpa utan hennes medverkan och eftersom fler än vi känner likadant, så har penninginnehavet växt till sig efter gårdagen *ler*
Nu är det dax för en powernap innan barnen kommer hem.
Sköt om er mina vänner och på återseende!
