...är inte det lättaste, speciellt inte kroppsligt sett!
Inte nog med att man blir skrövligare, allt blir liksom mer dallrigt och hängigt. Dragningskraften gör verkligen sitt jobb och inte bara pukorna och röven halkar ner några våningar, även magen vill gärna hänga mot troskanten.
När stora dottern var i femårsåldern höll hon på att orsaka en bilolycka pga ett skrattanfall med tåriga ögon och dålig sikt som följd. Vi var ensamma i bilen när hon plötsligt kläckte ur sig, helt från ingenstans;
"-När jag blir stor ska jag ha hängbröst!"
"-Jaså, varför då?"
"-Jo för det har du och jag tycker att det är så fint!"
What?! Inte ens 30 år och redan innehavare av hängpukor?! ;) Jag har under totalt tre års tid ammat tre barn innan 27 års ålder så inte såg dom väl ut som en tjugoårings toppiga fasta meloner så hon hade en poäng där. Av barn och fyllisar får man som bekant veta sanningen, hårt och skoningslöst, hehe. Det sved dock inte så mycket eftersom hon tyckte dom var fina och eftertraktansvärda :)
Jag tvivlar att hon tycker likadant nu som 15-åring, hängpattar är oftast inte åtråvärda när medvetandet blir större! *skrattar*
Efter ytterligare ett barn och ett års amning så kan man väl inte direkt påstå att dom ändrats till det bättre!
Sen januari har jag gått ner -9,5kg *klappar om mig själv* vilket gör att BH-kuporna inte fylls ut riktigt helt även om jag rullar ihop pukorna och trycker in dom.
När jag har kläder utan fickor så får BH:n fungera som standin och jag brukar förvara snusdosa och ibland även mobil där ;) Tänk dig hur tomma och skumgummiaktiga pattarna är när jag lyckats med konststycket att "tappa bort" dessa tingestar. Jag hittar dom inte alltid fast jag vet att dom är där ;) Snusdosan är extra lurig, liten som den är och i det närmaste "sjunker in" i skumgummit!
Att man kan leta sig halvt fördärvad för att hitta mobilen när den ligger fast förankrad i BH:n är lite mer anmärkningsvärt men å andra sidan så har det hänt att jag kutat runt som en iller och letat telefonen samtidigt som jag pratat i den så det är kanske en kombo av dallrig kropp och halvtaskig uppmärksamhet/minne!
Jag är inte så fåfäng att jag skulle tordas (eller ha råd) att lägga mig under kirurgernas skalpell och operera mig. Inte för utseendets skull. Men eventuellt kan jag tänka mig att göra det för min hälsas skull. Min fina mamma drabbades av en aggressiv form av bröstcancer för några år sen och jag vill verkligen inte genomlida det hon fick gå igenom med operation, strålning, cellgifter, håravfall, illamående, för att inte tala om det psykiska lidandet! Av den anledningen kan jag nog tänka mig att skrapa ut all vävnad och fylla dom med konstgjort material. Men som sagt, det är en kostnadsfråga för jag gissar att vi får ta det ur egen kassa. Jag och mamma har påbörjat en cancerutredning pga att det faktiskt finns en hel del cancerdrabbade i släkten men vi har strandat. Vi har kommit till den punkt där vi måste be överlevande anhöriga om tillåtelse att lämna ut journaler till utredningen och det känns obra att riva upp gamla sår hos släktingarna och nu vet vi inte hur vi ska gå vidare. Kan man eliminera risken för en sorts cancer så är det givetvis värt pengarna som en operation skulle kosta men just nu i den fas i livet som vi är i så gräver det stora hål i familjekassan. Men visst, kan familjen få ha kvar en "frisk" mamma längre så är det ju inget att snacka om. Man kan aldrig gardera sig helt men att ta bort ett påtagligt ärftligt hot är ett steg i rätt riktning!
Lyckas jag med konststycket att få bort dom överflödiga 14-15 kilona som är kvar så lär mina pukor eka i sina tomma påsar men den smällen tar jag gärna om jag kan bli lättare i kroppen ;)
Nu när vägarna tinat fram så är det dax att vårserva fina cykeln och avverka 1,2 mil/arbetsdag. Då får jag lite mer draghjälp med viktminskningen :)
Om 16 dagar får vi krama om stora sonen- äntligen!! Det är 7 månader sen jag fick stå på tå och hålla min långa son i min famn och jag längtar. Jag lär ju som tidigare nämnts böla som en gris vilket jag tror att även maken och sonen kommer att göra men en flygplats är väl det "rätta" stället att visa sina känslor på! Där finns nog alla känslor representerade i form av saknad, sorg, glädje, lättnad, besvikelse... ja alla sorter du kan tänka dig!
Samtidigt som jag håller på att längta ihjäl mig efter Simon så är jag nyfiken på landet och nervös för "storheten" i det hela. Att komma till och vara i USA är ju inte precis som en vanlig charterresa till Turkiet. Säkerheten är rigorös och intrycken större. Men det är verkligen något att se fram emot :) Tyvärr så hinner vi inte uppleva New York som vi hade önskat men både jag och maken jubilerar jämna år nästa år så vem vet, vi kanske ger oss själva en resa i present ;)
Nejmen... Inte hinner jag sitta här och drömma mig bort, jag ska ju jobba eftermiddag för böveln så jag tar mina droger, min vädervärkta sladderkropp och mitt glada humör och ger mig av mot nya utmaningar och trevliga kollegor :)
Ha en bra onsdag min fina läsare och du- glöm inte att jag är en sucker för kommentarer ;)
KRAM ❤