Jag chansar och säger välkommen...

...till min nya blogg! ;)
Den är långt ifrån klar men sprolla, ni får väl vara med och uppleva mina kommande bloopar som jag garanterat kommer att lyckas med! Jag ska byta tema, ändra inställningar osv men just nu är jag i en intensiv jobbperiod och då blir bloggen eftersatt. Den här bloggen är överflyttad till den gamla och från och med nu stängs kommentarsfält så med andra ord "dödar" jag det levande flödet här. Innehållet finns kvar att läsa men å andra sidan så återfinner ni allt även i min nya blogg som är skapad i egen domän! :)

veramedflera.nu - VÄLKOMNA!!

Kram ❤

Ett litet tips...

...så här i kvällningen.
Besök Kidkit och se vilka plagg som finns kvar- och beställ om det passar till era telningar. Igår hämtade jag ut ett paket med fem ljuvliga plagg- som jag givetvis har fotat men som jag inte ens tänker försöka lägga ut här eftersom blogghelvetesproblemet inte är löst än.
Men snorpan har provat allt utom strumpbyxorna och alla plagg satt perfekt :) Tack Vic!

Jag har ett blogginlägg liggandes fullt med härliga badbilder och lite klipp-bilder men det får bli en senare fråga (el en ny blogg?!) och sammalika gäller för två kort som ska nå sina mottagare innan dom visas upp.
Just nu ids jag inte nysta i hur jag ska komma vidare med bildpublicering och lusten att skapa en ny blogg på ett annat ställe är överhängande stor men vi får se... :(

Bloggproblem...

...deluxe!!
Jag lyckas inte få in bilderna på bloggen, det kommer upp "photo limit reached"- men var tusan ser jag min högsta tillåtna gräns?! När jag går in på mitt bloggkonto så står det att jag har använt 0% på Picasaweb, alltså 0 GB av 5 möjliga GB. Var tusan ligger då m i n a bilder?! Inte på picasa verkar det som (mig veterligen har jag inte skapat nåt sånt konto heller så det är inte så konstigt) Vad händer OM jag sparar mina bilder i picasaweb eller Driver?
Fan att man ska vara så oteknisk!!
Om nån vänlig själ har nåt lättförståeligt tips så tas det tacksamt emot!
/nollad Blondie

Smartson levererar...

...via Svetsprodukter!
Äntligen har vi fått maskinen som vi ska testa fram till v 28- sen är den våran! :)

Hmm, fel chaufför i farfars bil!

När vi åkte till utlämningsstället för att hämta klipparen så stod en minivariant utanför affären. Givetvis hoppade snorpan jämfota och ville ha en egen grön klippare- och självklart fick hon en för hela 175 riksdaler!

*knatter, knatter*

Personalen i butiken blev alldeles paff när dom såg att vi inte skulle debiteras och frågade hur vi lyckats FÅ gräsklipparen så jag tipsade dom om att gå med i Smartson.
"Den här maskinen är ju en värsting med extra kraftig motor! En jättefin klippare" sa försäljaren. Det tackar vi för :)

Tyvärr så har BästMatte nyss klippt gräset men känner jag min man så kommer det att brumma runt på tomten ändå senare ikväll när klipparen kommit upp från kartongen och tankats med olja (som vi fick med "på köpet") Om det är en slump vet jag inte men våran "gamla" gräsklippare rasslar som spöket Laban i en mörk slottsgång så den måste få en genomgång och lägesbedömning. Lägger den av i ren protest för att den gröna faran flyttat in här och konkurrerar om uppmärksamheten?! För den lär uppmärksammas då vi ska testa och lämna omdöme kring körglädje, ljudnivå, vibrationer osv :)
Och som jag sagt förr, för ett värde av 6990:- så kan jag absolut fota, filma och blogga en gång i veckan under fem veckors tid på Smartsons blogg- nemas problemas!

Buzzador...

Jag är även med i Buzzador och idag plingade det i inkorgen och ett meddelande om att vi var utvalda att testa "Nestle min frukt" kom, ett paket innehållande godsaker till snorpan och givetvis hennes vänner eftersom vi ska dela ut gratis smakprover :)
Totalt innehåller paketet;
• 7 st röda klämpåsar Min Frukt á 90 g.
• 7 st gröna klämpåsar Min Frukt á 90 g.
• 4 bägare (4*100 g) Solfrukter
• 4 bägare (4*100 g) bägare Äpple Hallon

Jag har lite flyt nu med testprodukter!

Weber...

Ikväll ska vi mysa på altan med en nachochips- blandning. Matte har länge velat ha en specialgrej till grillen och idag slog han till

Ölkyckling men utan ölburk i :)

Ölen hälls i behållaren ist och sen pluggas kycklingen igen för att behålla arom och saftighet

Kolla in dom här vackra blommorna! Nackdelen är att dom växer i gruset på uppfarten, precis intill husväggen :(

Ogräs?!

Nu ska jag natta gullrumpan medan Matte tänder grillen och förbereder lite ute på altan

En skön stund i skuggan tidigare idag. Inte snyggaste spetsgardinerna kanske men dom reducerar antalet blodsugare som hittar in på altanen!

Ha en skön kväll och njut av kvällssolen :)
KRAM ❤

I am a fartmachine...

...och då snackar vi inte fart som ute på bilvägen utan prutt ;)
Det är nog ett resultat av den nya upplevelse som jag var med om igår och den var så frän och annorlunda!

Jag är tämligen less min värk, allergier, tinnitus och den ständiga tröttheten. Detta vet min fina vän Sanna och det var hon som tipsade mig om detta alternativ efter att själv ha varit där. Med där menar jag hos Linda som driver Bodyrecover. (lite kul var det att upptäcka att hemsidan är byggd av min fina vän Lotta!)
Jag har läst om detta i en artikel i PT tidigare och reflekterat att det där lät som nåt som skulle passa mig men att få tummen ur röva är svårt ibland. Läs artikeln och gör dig en egen uppfattning! :)

Jag pratade med Linda i telefon igår och när hon hörde om några av mina problem så ville hon genast sätta igång vilket gjorde att jag fick komma redan samma kväll fast hem till henne då hon inte jobbar på salong så sent om kvällarna. En mycket sympatisk kvinna mötte mig och jag fick genast förtroende för henne. Sen är jag såklart inte främmande för alternativa behandlingar då jag redan testat olika mediciner (som hjälper knapphändigt) och teambehandling inkluderad läkare, sjukgymnast, kurator och arbetsterapeut. Teambehandling är absolut en bra grej men det har nog inte gett just mig så mycket mer än att det var otroligt skönt att bli tagen på allvar av yrkesduktiga människor som har god insikt i vad fibromyalgi innebär!

Hursom, när jag kom till Linda så fick jag en bra genomgång av hur kroppen fungerar och vad hon tänkte göra med mig just för stunden- hon hade en plan ;)
Allt var så nytt och intressant och jag försökte verkligen ta in det hon berättade men jag tänker inte ens försöka gå in på några detaljer med risk för att svamla till det och säga fel saker. Är ni intresserade så kan ni gå in på hennes sida som jag länkade till tidigare i texten eller ännu hellre läsa den länkade artikeln.

Hon började med att förklara att handen kan ses som den mänskliga kroppen där tummen motsvarar huvud, pek- och lillfingret är arm och lång- och ringfinger ben och ryggraden löper mitt på handryggen. Hon kände igenom och masserade båda händerna och hittade ställen som var sämre än andra.

Bild lånad från nätet!
En hint om vad jag menar med alla kroppsdelar :)

Efter att hon känt på mina händer så reste hon sig och tog fram en massagering som liknas med spikmattans kusin. Denna ring är till för självbehandling då den stimulerar kroppens inre organ genom att man rullar den på fingrarna. Den fick jag ta med mig hem och den kan jag använda i den utsträckning jag själv vill. Därefter fortsatte hon att känna igenom händerna och förklarade att med dessa enkla rörelser hade hon gett mig en helkroppsmassage. (och det kändes så idag vill jag lova!)

Sen fick jag lägga mig på en brits och hon satte fem akupunkturnålar på vardera tumme, om jag inte missuppfattat det hela så heter metoden Su Jok och bygger på en mix av kinesisk akupunktur och zonterapi. När hon letade dom "ilskna" punkterna så noterade hon att jag var väldigt van vid smärta (smärttålig, min smärtöverkänslighet till trots?)
Det mest fascinerande var att redan efter två nålar så hade vissa ömma punkter blivit mindre ömma vilket var ett tecken på att kroppen reagerat direkt och jobbat bort vissa onda ställen (för jag hade rejält ont innan, på samma punkter som sen blev mindre onda)

Sen satte hon sig vid huvudändan på britsen, tog mitt huvud i sina skålade händer och påbörjade KS (Kraniosakral terapi) Efter en stund så kändes det som att hjärnan roterade och hela havet stormade i skallen men det var absolut inte en otrevlig känsla! (det kändes inte som hemskt fyllegung ;)) Detta gungande kändes som att det orsakades av att Linda rörde sina händer under mitt huvud men hon höll dom stilla, det var inte hon som skvalpade runt min hjärna utan det var kroppen som började jobba :) Efter en stund så sa hon
"Snart bubblar det till i din mage"
Ehh, jaha...
Strax efter hon sagt det så gurglade magen till och en liten rap smet upp i strupen. Va?! Hur visste hon det? Jo, hon kände att det var på väg- och detta bara genom att hålla i mitt bakhuvud!! Coolt ;) Det är inte alla som reagerar så tydligt som jag gjorde under behandlingen men min kropp visade väldigt väl vad den ville och höll på med.

Därefter stoppade hon in fingertopparna i mina öron men bara ytligt, hon tryckte inte in dom som öronproppar.
"Men du, ditt högra knä känns inte alls bra! Jag är nästan lur om att all värk börjat där från allra första början"
Till saken hör att jag gick på flera behandlingar på sjukgymnastiken där jag fick cortisonsprutor och ultraljud i 15-årsåldern och det kunde hon omöjligt veta!
"Jag vet precis var du har ont, här uppe på knät" sa hon och tryckte på en punkt som tog grönjävulskt ont!

Därefter förflyttade hon händerna och höll en hand under min svank (vid den s.k "Fibrokotan") och den andra under höger knä. Vilken hetta som alstrades inifrån, som om jag vore nere hos hinhåle himself- men det var en väldigt behaglig hetta trots intensiteten. Det började även pirra bakom nacken, vid muskelfästesknölarna, precis som när man får skön massage.
"Om du känner dig bubblig i magen och behöver fisa så är det bara att fisa, håll inte igen!"
"Nja, jag är ju ingen fisig typ så jag tror inte det."
"Det här sätter iaf igång mage och tarmar så du lär känna av det"
Och holy shit, hon överdrev inte! Magen bullrade, knorrade och det kändes nära nog som ett livligt foster- fast på fel ställe i magen ;) Givetvis smet ytterligare en liten rap ut i det fria!

Behandlingen tog ca en timme och hon avslutade den med att ta bort akupunkturnålarna från tummarna. En nål (som var placerad på nackens punkt) hade grävt sig djupare ner i tummen (dessa nålar sticks ju bara in ytligt) och jag fick förklarat för mig att kroppen känner av var det behövs extra mycket behandling och på så sätt drar kroppen själv in nålarna djupare. Av tio punkter blödde det bara från två- punkterna för vänster öra där min tinnitus är mer intensiv. Ett gott tecken enligt Linda för då har det börjat hända saker med örat :)

Innan jag fick resa mig upp så fick jag en stor kopp med vatten. När jag var helt färdig så var jag just det- färdig. Jag var så helsikes trött att jag hela tiden fick kväva mina gäspningar och jag frös som en blöt hund ute om vintern.

Jag blev förvarnad om att jag kan bli väldigt emotionell (som om det inte redan är nog!) och att jag t.o.m kan bli tillfälligt sämre efter en behandling men detta är fullt normalt. Därför är det smartast att ta behandling vid ledig tid så att jag inte riskerar att bli hemma från jobbet OM jag får det tillfälligt tyngre.

Natten som var sov jag djupt och vaknade utvilad för första gången på länge! Bara en sån sak! Men jag är nästan rädd för mig själv för nu jäklar har min mage kommit igång! Turligt nog så behöver ingen dö i ett gasmoln då jag går och smygfiser i min ensamhet, haha :)

Detta kanske låter som lull-lull och hokuspokus för endel och det får ni gärna tycka. Men jag tror inte att kineser och andra alternativ- medicin- utövare haft fel sen urminnes tider. Se bara hur synen på all akupunktur ändrats genom åren.
Kära maken är skeptisk till sånt här men han vet hur jag mår och hur jag kämpar på så han konstaterade bara att om detta ger mig nåt positivt så är det bara att köra på. Kanske han själv borde testa om hans astma går att få bort?! ;) Allt botas inte med en fingerknäppning men så småningom...

"Examenspremiär"...

Tidigare under gårdagskvällen så hade Kotten ett trevligt terminsavslut, lite som en utspark för dom små kottar som går upp till sexårs till hösten. Det bjöds på underbart väder, skönsång från barnen, blomkvast och present till fröknarna och mycket gofika. Farmor, farfar, mormor och Lars var oxå med på den gulliga tillställningen. I vanlig ordning blev det för mycket för blyga Sally som inte ville stå och sjunga med dom andra barnen, hon kurade ihop sig hos pappa och iakttog alla släktingar som agerade publik :)

Två av mina ❤

På tal om Kotten så var det en artikel i PT för några dagar sedan där det rapporterades från Kottenloppet som barnen sprang. Ja dom flesta alltså för snorpan (och några till blygisar) vägrade ju springa när det blev för många åskådare ;)
Det roliga är att nämnda tidning är lite omtalad för återkommande felciteringar och det var inte mycket som stämde från mitt uttalande men det bjuder jag på :) Att det är världens bästa dagis och att gullrumpan var totalt överladdad stämmer iaf!

Zzz Zzz...

BästMatte jobbar natt och liten sussar gott i sin säng- och det sistnämnda borde jag oxå göra. Jag har så förbollat ont pga det pissiga vädret med blåst och kyla så ett varmt täcke och en god natts sömn borde göra susen. Egentligen hade jag så gärna velat vara med mina skifteskollegor ikväll! Dom har grill och mys tillsammans men vissa gånger stämmer det dåligt och idag var en sån dag! :( Kunde jag klona mig så skulle jag inte tveka men nu ligger jag här och smågrämer mig *neggo-tant* Jag får hoppas att det kommer fler tillfällen och att det passar bättre in i vårt hektiska liv!

Sov så gott mina fina läsare!
KRAM ❤

Djupdykning...

...i tankar kring moderna familjekonstellationer! Don't hit me, just respect my thoughts! ;)

Idag sattes hjärnverksamheten igång av något som jag läste på älskade/hatade facebook. Det rörde upp många känslor och med dom kom tankarna så detta blir ett inlägg fyllt av åsikter och svängningar åt alla håll. Jag hoppas att ni missförstår mig rätt, jag menar inte att klaga eller klanka- inte heller låta okänslig eller hemsk som Askungens elaka styvmor (även om jag ibland känner mig som den skatan fast utan den råa hjärtlösheten ;))

För nåt år sen fick jag höra att jag nog var en sån som hade lätt att bli kär, jag höll inte med då och jag har inte ändrat åsikt till dagens datum :) Jag vet inte anledningen till varför denna person trodde att jag hade lätt att bli kärlekskrank. Mitt liv har visserligen inte gått på rak räls utan ibland har det bytt spår eller rent utav spårat ur och endel människor har ramlat bort och nya har klivit på under resans gång.

Att jag hade två pappor till mina tre barn och en skilsmässa med i bagaget när jag träffade Matte gör mig inte till nån som tar lättsamt på känslorna. Snarare tvärtom skulle jag vilja säga. Min kära make fick kämpa bra mycket innan jag kapitulerade och vågade kasta mig ut i relationslivet igen. Han var på väg att ge upp några gånger om och strunta i det han kände för mig eftersom jag var bränd, rädd och velig. Jag kände helt klart att detta var en underbar man som växte i mina ögon för varje dag vi sågs men likafullt var jag skraj. Förutom min relationsrädsla så fanns det en annan aspekt som var ny- och lite skrämmande (allt nytt är skrämmande för fega jag ;)) Han var nämligen första mannen jag fattade tycke för som oxå hade barn med sig i bagaget. Jag hade ingen erfarenhet av att vara bonusförälder eller att få en exfru med på köpet i mitt liv. En exsläkt rättare sagt för det finns ju oftast en hel släkt bakom bonusbarn. För endel är det här petitesser och inget att hänga upp sig vid men för mig var det ingen självklarhet att det skulle fungera. Även om jag själv hade barn sen förut så var jag medveten om att livet blir annorlunda och att risken för "problem" och konflikter ökar.

Att uppfostra gemensamma barn är ju nog svårt ibland för man är ju två vuxna individer som haft olika uppväxter och erfarenheter men väljer man att skaffa barn ihop så har man väl oftast (förhoppningsvis) hunnit känna att det är fullt genomförbart att ta sig an den livslånga uppgiften att älska, styra, stötta och leva med och för detta/dessa barn utan alltför stora krockar.

Får man barn på köpet så blir man genast nummer två, på många plan. Det finns redan en biologisk förälder motsvarande en själv och denna förälder har varit med från start, känner en annan sorts kärlek till barnet och är den som har huvudansvaret tillsammans med den nya partnern. Att man kan älska och älskas som bonus är fullt möjligt men det är en annan sorts kärlek, jag säger inte att det är så jämt men oftast. Det blir som att tussa ihop två spruckna familjer till en ny enhet och det finns inga garantier att barn och vuxna kommer överens, i vissa fall får man kanske nöja sig med att alla kan respektera och acceptera varandra utan att speciella "kärlekskänslor" infinner sig.

I vår familj har vi lyckats över förväntan! Barnen tycker om varandra och räknar in sina bonussyskon i syskonskaran ❤ Dom kallar varandra för "min syrra" eller "min brorsa", dom har kul ihop men dom kan även bråka- precis som syskon gör! Det värmer otroligt mycket i föräldrahjärtat!! Även vi vuxna tycker om och behandlar våra bonusbarn som om dom vore våra egna- i den mån det går av olika omständigheter och anledningar. Vi är noga med att alla ska känna sig delaktiga i familjen och att dom ska känna förtroende för oss, oavsett om vi är bonus- eller bioförälder. Vi är så knäppa att vi t.o.m uppskattar en rejäl dust med våra bonusbarn mellan varven för det tolkar vi som att dom är trygga i sin hemmiljö och törs ta en diskussion som att vi vore deras biologiska förälder :)

Att man i regel har olika djup i sina känslor för barnen är nog ganska naturligt och normalt. Inte för att ett bonusbarn är sämre eller svårare att älska för den dom är som person, det handlar inte om det utan det ligger mer på det biologiska planet. Jag som mamma kan bara tala för mig själv. Att känna vissa tecken på ett växande frö i kroppen som bekräftas via ett test är startskottet på en känsla som slår allt annat. En framväxande ovillkorlig kärlek till något som knappt liknar ett ufo och som under nio månader växer och utvecklas till ett barn som man bär i sin kropp. Ju högre upp i livmodern och ju närmare hjärtat barnet växer under fosterstadiet, desto större blir kärleken, längtan och beskyddarinstinkten till dess att känslorna exploderar när man genom födsel får sitt eget kött och blod upplagd på magen! Den kärleken är svår att slå!

Om man adopterar ett barn kan säkert känslorna bli densamma, då väntar man gemensamt på ett barn som man får dela tillsammans. Jag vill på intet sätt förringa den föräldrakärleken, jag har bara ingen erfarenhet av detta som förälder så jag kan inte uttala mig mer ingående kring detta. Däremot har jag två adopterade bröder på min pappas sida och jag garanterar att dom varit och är lika älskade som om dom vore biologiska!

Jag känner kärlek, ömhet och hyser stor beskyddarinstinkt för mina bonusbarn. Dels för att dom är en del av den man jag älskar så otroligt mycket men även för att dom ingår i min familj- min lilla fårskock :) Skulle nån vara dum med nåt av familjens sex barn så spelar det ingen roll om jag fött fram dom eller fått dom på köpet, dom är mina barn oavsett och mina barn ska man behandla väl! Ett av familjens barn har det tufft just nu i skolan och jag skulle gärna hurvla upp dom som förpestar livet för detta barn men jag har mina spärrar ;) Sen är jag nummer två vilket gör att jag håller extra låg profil och låter bioföräldrarna "sköta sitt" i processen, det är till syvende och sist dom som bär huvudansvaret men jag finns tillgänglig som en extra resurs.

Det finns för- och nackdelar med att vara skilsmässobarn och en av fördelarna är just den att man har extra många vuxna personer som månar och bryr sig om en. Att ha två kärleksfulla hem kan inte vara helt fel :) Sen vet jag från min egen uppväxt att det är rätt okej att få dubbelt upp av födelsedags- och julaftonsfiranden. Som ett ynkligt plåster på ett svårläkt skilsmässosår. Ett sår som med tiden får en skorpa på ytan, en skorpa som är lätt att skrapa bort och återskapar värk och obehag.

Varken jag eller maken har förstått det där med att man visar samhörighet, kärlek eller omsorg om barn genom att ge dom materiella ting. Varför gör man det liksom?! Att mor- eller farföräldrar vill låna "sina" släktbarn och göra nåt med dom under ex en helg tycker vi är okej. Eller att ge nån extragrej vid sidan om och på så sätt sköta det snyggt- samma sak. Våra allra närmaste gör tack och lov det ❤ och det känns skönt i våra hjärtan!! Men tro mig, har man fått trösta ledsna barn som inte har kommit till det stadiet att dom förstår varför bara vissa av barnen får saker framför näsan på dom medan dom själva bara får se på, ja då tror jag att dom flesta i samma situation hade förvandlats till en arg, beskyddande tigerförälder, oavsett om man är bio- eller bonusförälder (säkert inte helt lätt att förstå för dom som inte behövt uppleva scenariot). Har man valt en partner med barn så ingår även bonusbarnen i den nya familjen och det är tråkigt om detta inte kan respekteras/ accepteras! Det räcker faktiskt med dom känslorna för "nya" släktingbarn, vi kräver inte att alla måste hysa varma känslor för dom men man måste respektera, acceptera och behandla dom väl!

Jag har alltid hävdat att två lyckliga föräldrar på varsitt håll är bättre än två olyckliga sammanboende. Jag personligen anser att många som håller ihop med argumentet "för barnens skull" många gånger gör ungarna en björntjänst, det gynnar sällan arvingarna men i slutändan så måste ju föräldrarna försöka se till sina barns bästa och hur alla löser sina liv ligger i deras händer. Ibland känner jag att man måste snäppa upp sig ett pinnhål när det gäller mognad och förstånd när man lever i en mixad familj. Man får svälja, bita ihop och tänka bort sig själv för att barnen ska må bra. Den bitterhet, irritation, ilska och besvikelse som kan följa med som ett brev på posten är sånt man får sätta sig över och behålla för sig själv för hur oense man än är så ska inget av detta nå barnens öron. Även om man inte kan leva tillsammans så har man skapat ett eller flera liv tillsammans och dom är prio ett. Detta ska ju vara en självklarhet men många gånger faller detta när en skilsmässa blir aktuell :(

Som jag sagt förut så har vi bra expartners. Vi är väl inte alltid överens och när ena parten köper, lovar eller gör en aktiv handling utan att först kommunicera så kan det skapa en irritation och ilska. Antingen sväljer man och accepterar (om det går) eller så tar man en vuxendialog långt bort från barnens fladdrande grytlock. Även om man lämnat varandra och därmed nöter mindre på varandra så skapas irritationsmoment mellan varven. Men jag upprepar- barnen ska vara förskonade från smutskastning och skitsnack kring den andra föräldern, detta är onödigt och kan bita en i rumpan en vacker dag!

I vår familj är vi klassiskt uppdelade, bad guy/good guy. Gissa vem jag är! ;) Jag är tyvärr den förstnämnda men det har att göra med många faktorer. Jag vill att barnen har tydliga regler och att det blir konsekvenser i form av belöning och bestraffning när oskrivna men välkända regler inte åtföljs eller för den delen följs. Att barn testar gränser är inget nytt under solen men även om det är naturligt så är det inte ett likhetstecken mellan test och accepterande. Att lära sig att stå för sina gärningar och ta konsekvenser av sitt handlande ingår i god uppfostran enligt mig. Visst, även jag väljer mina strider men i det stora hela så tror jag att barnen mår bra av att man är konsekvent och följer upp vissa handlingar och händelser. Mina största barn får omdömet väluppfostrade, artiga och trevliga bland grannar och bekanta, det ser jag som ett tecken på att vi (jag) lyckats med större delen av uppfostran. Att vara som en kommandora bär frukt ;) Jag är medveten om att jag är hård men rättvis och jag tror fullt och fast att det är rätt metod att hålla lite kortare tyglar på barnen för att sen kunna släppa efter och ge mer plats för egna omdömen, beslut och ansvar. Att göra tvärtom är betydligt svårare.

Fy jag låter verkligen som en bitch! Det som ger mig en hint om att läget inte är så, är att jag är första anhalt när nån gör sig illa, är ledsen eller söker tröst av andra anledningar. Hos pappa i familjen går man när man vill ha något och till mig går man för en stunds omsorg eller tröst/ peppning ❤ Många är gångerna då jag önskat att jag kunde stänga av öronen som maken kan för då behöver man inte tjata, gnata och gå an- men tyvärr är jag inte sån! :( Vissa dagar bränner jag ljuset i bägge ändarna och är som en urvriden trasa men jag hoppas att det är värt det och att barnen blir sex rättskaffens individer.
Behöver jag tillägga att hos oss funkar inte gammeldagshotet "gör du inte som jag sagt så kommer pappa", här är det JAG som är den hårda och han den mer givmilda ;)

Stora dottern skrattade en dag och sa; "fast det är du som säger åt Sally så hon blir ledsen så är det till dig hon går för att få tröst!" Å andra sidan så är gullrumpan ofta arg och ledsen eftersom hon är bestämd och viljestark och blir vansinnig när vi inte låter henne få sin vilja igenom dagarna i ända :)

Jag hoppas att barnen i vuxen ålder kommer ihåg sin barndom som en ljus tid trots splittrade familjer och strama tyglar. Att dom själva känner att vi gett dom en bra grund och ett stort egenvärde, inte bara med klara regler utan även kramar, omsorg och kärlek!

Efter denna svada så tål det att upprepas- mina ord, mina tankar, mina känslor. Ni behöver absolut inte tycka som jag men respektera det som kommer från mitt innersta!

Träddödandet...

...fortsatte igår när jag gick av min tolva fm. Vi har hyrt en skylift och snälla grannen T hjälpte till att plocka ner snedtallarna. Dels för att han är snäll såklart men även för att han har viss vana av trädkapning och dels för att det nog är skönt att delta när träden står mellan våra hus och kan rendera i en merkostnad i form av huslagning om träden tas ner på fel sätt ;)

Fick frågan på jobbet om vi håller på att kapa ner alla träd i skuthamns- och munksundsområdet eftersom dom hört att vi kapat tidigare, haha!

Jag och grannfrun B tog självmant på oss en kombinerad roll som arbetsledare/ åskådare där vi satt med varsin kall öl i glasen och ömsom glodde och ömsom kom med goda råd. Kanske inte alldeles uppskattat av våra lagvigda män men dom klagade inte på oss iaf ;) (ska jag vara ärlig så glodde vi mest och surrade om allt mellan himmel och jord- tips och råd mumlade vi mest mellan varandra)

Här har ni lite bilder från trädens sista resa;

Den här synen mötte mig vid hemkomst

Nerifrån och upp kapades det

Hmm, vi kanske skulle spara topparna?! Solen orkar lysa upp hela framsidan ändå ;)

Hööögt upp i luften

Sisten ut!

Helljookarns vad knäppskorvar som flög runt i luften, det räcker inte med trettio stycken!! Gissningsvis så pajade vi deras bo- synd för dom för då måste dom ju emigrera ;)

När sista trädet var naket men ännu i upprätt läge så gav fotografen upp eftersom en trött liten två- åring var tvungen att nattas. Jag behöver knappast tillägga att mamman oxå nattades, jag somnade som en klubbad oxe och vaknade imorse med full klädsel på och gårdagens mascara i smuliga flagor runt ögonen. Not nice! Men tanken var inte att jag skulle sova, bara natta snorpan eftersom maken hade lagt in en önskan om lite fredagsmys i soffan (och nu snackar vi barnvänligt mys så sätt inte igång tankegångarna :)). Tyvärr är detta ett orealistiskt önskemål då jag varit vaken sen 4.30, jobbat 12 timmar och skräpkroppen är slut av värk och energisugande pollenallergi. Jäkla gamm'kärring! *suck*

Så här såg det ut när vi klev upp imorse

Idag ska slagfältet röjas upp så att tomten återgår i hyfsat normalt skick :)

Ett enkelt jobb att plocka fina kottar när 35-åriga tallar ligger på marken ;) Nu ska jag bara bestämma om jag vill ha dom naturella eller spraymålade.

Mycket ved blir det och vi delar detta på båda hushållen tack vare samarbetet med nedkapningen.
Nu är framsidan helt fri från träd vilket kommer att ge oss solsken fram till tvåsnåret då vi oftast brukar förflytta oss till altanen på husgaveln där solgasset ligger på till sen eftermiddag. Ljuvligt! :)

Förutom allergi och värk så var sista arbetsdagen för den här skiftcykeln bra! Ett avbrott i vardagen blev det när jag tog våran pickup och hämtade L på torken på pappersbruket. Hon har inga alkoholproblem så hon är inte på en sån tork utan hon gör sin praktik på den avdelningen ;) och efter praktiken börjar hon sommarjobba på samma avdelning. Det roliga är att vi gått parallellklass under högstadiet och spelat fotboll i samma lag under samma tid, sen har vi inte haft med varandra att göra förrän för två år sen då vi var på trevlig påskmiddag hos gemensamma vänner. Nu går hon den nya processutbildningen och har vi tur så blir vi kollegor på samma företag om några år :) Det blev en rätt ytlig beskrivning och rundvandring på renseriet men hon fick iaf se hur vi har det och detaljer är onödiga i dagsläget då hon är på ett helt annat ställe. Sen åkte hon med en sväng i trucken och fick vara med när jag tog ett nyp tremetersved och la på björkbordet. Lätt nervöst och extra spännande att utföra arbetsmomentet med passagerare ;)

Jag är helt blöt i svett efter ett truckpass, ändå kör jag fortfarande inte mina två timmar som jag egentligen ska. Jag har ändå jobbat upp mig i ca en timmes körning/ gång så det tar sig även om det sitter långt inne! Jag är nog inte född till chaufför men likafullt är huvudet komplext! När jag är på jobbet så gruvar jag och svetten rinner efter ryggen när jag med axlarna fast förankrade i öronen lossar en bil men när jag är ledig så känns det nästan som att jag ser fram emot nästa körtillfälle. Hur friskt är det?! Kanske jag ska tolka det som ett tecken på att det finns hopp även för mig och min relation till trucken :)

Egentligen borde jag krypa in i pusselhörnan nu och beta av mina beställningar men hur motiverar man sig själv när vädret är så fint? Det blir säkert som vanligt, jag sliter mitt hår och jobbar i panik sista dagarna innan mina alster ska vara klara. Hopplösa jag ;)
Näe, jag tror jag går ut med min kaffekopp och möter ännu en varm och solig dag. Först ska jag gräva fram proppar till öronen då ljudet av motorsågar får mina svajande trumhinnor att gråta!

Ha en fin dag!
KRAM ❤